Ingen rädder….

En av de starkaste drivkrafter människan har är rädsla. Den är en förutsättning för att vi ska överleva. Det som är farligt ska bemästras, reduceras eller undvikas.

Men ibland blir rädslan en fiende. Vi blir förlamade. Vi ser inte klart. Rädslan modifierar vårt beteende. Vi går i grynkorv, helt enkelt. Vi blir rädda för olika saker, beroende på våra erfarenheter, vår kultur, vår förmåga att tolka signaler.

I vårt land Sverige är vi rädda för jävligt mycket. Kanske beror det på att vi levt i generationer i mörker, kyla, överlevnadsångest och kyrklig terrorism. Vad vet jag. Du som läser min blogg då och då vet, att jag inte utger mig för att ha ensamrätt på sanningen.

Men det jag ser är, att vi har så mycket rädsla. Vi är rädda för vargar, skatter, muslimer, arbetslöshet, sjukdomar, fattigdom och auktoriteter - bland annat. Det finns tusentals exempel att rada upp, men det känns onödigt.

Allt detta får våra nervsystem att gå i beredskapsläge. Vi skapar en nation av adrenalinpundare. Vi behöver inte bungy-jump, klätterväggar, fallskärmshoppning eller filmer där människor blir mördade på riktigt. Det räcker med de nationella proven i territoriell gränsdragning, religionskunskap, rovdjurslära, socialdemokrati och demografi för att vi ska skakas i grunden.

Och det är inte fel. Tvärtom. Tack och lov att vi inte kräver mer för att adrenalinet ska flöda.

Låt oss vända rädslans förlamande kraft till något positivt. En slags problemlösning på högre nivå:

Vargar finns i vår närhet. Har nästan alltid gjort. Och är det inte vargar så är det ormar. Eller spindlar. Djur, helt enkelt. Djur har sina sov- och vardagsrum precis där vi vill kunna vistas trygga och glada – i naturen. Eller där vi vill bygga, dra vägar, låta fåren beta, sola näsan eller bara sitta ner och känna det gudomligas närvaro. I Egypten har man utrotat träskkrokodilen. Den finns nu bara i vilthägn. De som ansvarar för fångenskapen är bekymrade, eftersom man strategiskt avser att släppa krokodilerna i det vilda. Men – säger de – människorna kan inte längre konsten att leva sida vid sida med krokodilerna. Jag föreslår ett körkort, en certifiering: ”Man to animal – conflict resolution kit”. 20 dagar fördelat på 10 helger spridda över året så att man får alla fyra årstidernas problematik illustrerad. Därefter 4 revisionstillfällen per kurs.

Skatter är hemskt. De knipsar av en stor del av den åtråvärda lönesumman. De lämnar en bitter eftersmak eftersom det sällan går att omedelbart se resultatet av insatsen. Ingen ”i hela världen” berättar heller, vart mina pengar tog vägen. Stort svart hål. ”Finns i sjön”. Men nog skulle man kunna problematisera på filosofisk nivå och klämma fram ett antal härledningsbegrepp som skulle kunna leda fram till ett godtagbart axiom. Till exempel: Hur mycket el förbrukar ett universitetssjukhus? Vad kostar elräkningarna per år? Vem betalar dem – tacksamma patienter? Grundantagandet (axiomet) här skulle kunna vara: Det finns en himla massa saker som görs i ett samhälle utan att det finns en välvillig finansiär. Möjligen staten/kommunen. Då är det ju mina skattemedel som ryker. Tjo! Jag föreslår ett körkort igen: "Statens utgifter och tjänsteutbud." Om han inte vore död sedan länge kunde vi hyra in Platon som föreläsare. Eller vi kan ta Jimmie Åkesson - han verkar ha bra koll på vad en burkha-klädd invandrare med barnvagn kostar kontra tjänsterna i äldreomsorgen.

Nästa inlägg kommer att behandla arbetslöshet, sjukdomar, fattigdom och auktoriteter.

Jag borde ju också skriva om rädslan för muslimer, men jag vet inte om jag vågar, efter debaclet med de irakiska flyktingarna (se tidigare inlägg). Jag får se hur mycket jag törs.