Mitt pyttelilla Universum

Idag åt jag lunchlåda med en av mina bästisar på jobbet, kamrat O. Min låda innehöll resterna av gårdagens magnifika middag bestående av kokta ekologiska rödbetor, kalops på nötbog med mycket lök samt basmatiris. Jag kände mig helt nöjd, även ”dagen efter”.

Det fanns flera orsaker till att jag kände mig nöjd. Dels var det ju förstås ”recycling”-känslan. Bra för samvetet, bra för plånboken. Men också känslan av att jag åt ”bra” mat. Receptet hade jag hämtat ur kokboken ”Sockerfria kokboken” (vilket i o f sig är ett syftningsfel, tycker språkpolisen). För mig som diabetiker känns det bra att jag kommit mig för med att försöka laga mat som hjälper mig att bli friskare.

En annan orsak till högt nöjdhetsindex var nog, att kalopsen tjänat på att vila över natten. Det var riktigt gott!

Jag brukar ha koll, men vad kamrat O hade i sin låda har jag faktiskt ingen aning om. Och det beror på det så kallade ”överraskningsmomentet”.

Plötsligt – när vi sitter där vid det alldeles för obekväma lunchbordet – pekar han med gaffeln på en papperskasse, som han ställt upp på kortsidan av bordet. ”Öppna och titta!”

Där – där står en ask med japanska skrivtecken på. Jag ser! Jag förstår efter en evighet vad det är!

Det är en (oöppnad – gud vad kamrat O måste ha kämpat emot….) flaska 21-årig Nikka maltwhisky.

Jag har skrivit tidigare om min obsession när det gäller japansk whisky. Gud ske pris, att O har valt en japanska som livskamrat och mor till sitt barn! Att han släpat denna klenod över världshaven i en påse av japansk papperskvalité fick nästan tårarna att stiga i ögonvrårna. Att han ger den till mig – ja, det fick mig nästan att undra över hans mentala hälsa.

Nu väntar jag bara på att äldsta dottern ska komma hem, så att vi kan lyssna på japansk tema-pop och provsmaka….

Livet känns ljust.