En noshörning i Stockholm

En gång för flera år sedan såg jag en dokumentär på TV om en nationalpark i Zimbabwe. Trots protester och fängelsehot valde parkvakterna att skjuta skarpt de få gånger de lyckades spåra och fånga tjuvjägare. För dem var det självklart.

Intervjuaren var dock upprörd, och undrade hur de kunde rättfärdiga att avliva en människa på rot utan rättegång. Parkens föreståndare uttryckte grunden till aktionerna som:

- Vem har bestämt, att en lagbrytande människa är mer värd än en betande noshörning?

Jag minns att min reaktion var odelat positiv.

Idag läser jag i Svenska Dagbladet att exemplet följs i nationalparken Kaziranga i Indien. Jag lär få skit för att jag säger det, Men ”Heja på bara! Fler militanta parkvakter åt folket!”

På en bild i artikeln lufsar en noshörning över en torr plätt på väg mot ett snår av savanngräs som vajar gulbrungrönt och snustorrt i den Assamitiska hetluften. Det slår mig att likheten mellan noshörningen och mig inte bara är utseendemässig:

- Jag är utrotningshotad (jag håller hastighetsbegränsningarna när jag kör bil)
- Jag har ett intellekt som är aningen enkelspårigt och trögt
- Jag ser dåligt
- Jag har en tendens att försvara mig, fast jag inte behöver

Dessutom – min gräsmatta ser precis ut som noshörningens promenadrunda. Det står en kaskad av damm och boss runt sandalerna numera, när jag går ut i trädgården. Även efter den minimalaste promenad därute är det som om man stått och tröskat en hel dag. Innanför kläderna kliar och sticker det och man får skyffla upp agnarna från golvet efter duschen. Ack ja. Jag har länge tänkt att ringa en rörmokare, så att jag får vattenutkastaren lagad, så att jag kan koppla på slangen och vattna i trädgården. Kanske skulle min savann må bättre då.