Schackpjäser är vi allihopa....

Sverige har erkänt det armeniska folkmordet 1915.

Ibland tar det tid att reagera i politiken. I detta fall har "utredningstiden" i det närmaste slagit rekord.

Carl Bildt blev arg. Fredrik Reinfeldt beklagade beslutet. Turkarna störtade ut ur svenska sammanhang med blixtens hastighet, och armenierna tackar för hjälpen. Själv tycker jag att det inte är något konstigt. I min värld har det benämnts som ett folkmord så länge jag kan minnas.

Rätt eller fel – man frågar sig varför i hela friden Sverige grejar med det här nu, efter så många år. Det stökar till relationerna mellan Turkiet och Sverige, det har inget ”med Sverige att göra” och det skapar oreda i valrörelsen.

Många tror att det har just med valrörelsen att göra – ett sätt att skaffa sig poäng genom att utstråla handlingskraft i en fråga. Det kan vara så – det finns många exempel på den sortens Packman-politik genom historien. Men jag tror inte det. Jag tror det handlar om något helt annat….

På Europakommissionens hemsida kan man läsa, att EU välkomnar den senaste tidens politiska reformer i Turkiet. EU-kommissionen berömmer också Turkiet och Armenien för deras arbete med att normalisera sina förbindelser efter år av osämja. Även Turkiets insatser för att få slut på konflikterna med den kurdiska minoriteten får beröm.

Men det är inte länge sedan tongångarna var helt andra. Den 14 november förra året publicerades i DN en artikel av Annika Ström Melin. Hon berättar om kalabalik i parlamentet vid presentationen av förslag på stärkta rättigheter för Turkiets kurder. Hon skriver att Turkiet fortfarande har långt kvar till den konstitutionella reform som EU kräver. Innan det finns grundlagsfästa medborgerliga fri- och rättigheter och utan ett konstitutionellt skydd för yttrande- och tryckfriheten lär Turkiet inte bli EU-medlem. Att utgå från individens rättigheter i stället för statens bästa är dock att se som ett paradigmskifte i dagens Turkiet. Den turkiska regeringen fortsätter ändå på den inslagna vägen mot Europa. Men vad vill EU? Det är dags för Carl Bildt att ta tillfället i akt och i hela unionens namn förklara att Turkiets EU-förhandlingar är meningsfulla och syftar till ett fullvärdigt medlemskap, skriver Ström Melin.

Turkiet närmar sig. De knatar på och får beröm av EU-kommissionen. Men i stället för att Carl Bildt fick tillfälle att berätta om hur meningsfulla förhandlingarna är, så gick Sverige in med storsläggan och lade ett regeringsbeslutat folkmord till den redan digra packningen av folkrättsbrott som Turkiet har att rensa ur för att kunna se EU-förhandlarna i ögonen.

Det lär med andra ord dröja ett tag till, innan Turkiet kommer ifråga för ett fullvärdigt medlemskap i EU. Jag lägger inga värderingar i det, utan konstaterar bara, att politikens vägar äro outgrundliga.