I Nyköping rasade utställningslokalen samman mitt under pågående riksomfattande kaninutställning. 1600 kaniner befann sig plötsligt i rasmassorna med korsdrag, snö och nedfallande träkonstruktioner. Hussarna och mattarna fick avbryta sin gemensamma middag för att rusa iväg och stå maktlösa i väntan på räddningstjänsten. Hälften av kaninerna ligger fortfarande kvar under det nedfallna taket.
Vi anmälde oss för sent, så därför sitter våra små hjärtan i trygghet hemma i kaningården.
På Sörmlandsnyheters website börjar kommenterandet ta märkliga höjder och vändningar. Just nu pågår debatten om huruvida kaniner och tennisspelande barn och ungdomar är att jämställa. Vad är mest hemskt – 500 barn som inte hinner ut från sin tennislektion, eller 500 kaniner som kläms ihjäl?
Vilken horribel debatt. Hur kan man lägga energi på den? Jag är svarslös – och det är inte jag ofta. Hade jag stått där och tittat in över förödelsen och försökt bistå brandmännen som kämpar med plankor, snö och skräp för att få fram överlevande kaniner, så hade jag varit slagen, chockad och otröstlig. Hade mina barn legat under massorna hade livet stannat. Vad är det för jämförelse?
Mest av allt skylls raset på snömassorna på taket. Jag inser nu att det är dags. Nu har jag fått ytterligare
ammunition till mitt redan planerade krig. Det är dags.
Dags att gå med i klubben ”Vinterhatarna”.
http://www.sn.se/nyheter/inrikes/1.637007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar