Schemalagd stillhet

Det är söndag. Det är de mest ångestladdade dagarna i mina veckor. Då anrikas allt jag borde ha gjort, måste slutföra, jag grämer mig inför tanken att det är en arbetsvecka kvar till nästa tillfälle att åtgärda det som inte kommer att hinnas med. Det är också "att-skiljas"-dagen. J åt ett håll - jag åt ett annat.

Så jag försöker hålla huvudet kallt. Jag försöker planera det viktigaste, tänka på vad som verkligen är nödvändigt och vad som kan vänta. Jag försöker tänka, att även om J och jag skiljs på söndagar, så är det inte långt till nästa gång vi ses.

Ibland funkar det där. Det fungerar att vara rationell och fokuserad. Ibland skiter det sig totalt. Då hatar jag alla som bor ihop, alla som kan ta itu med morgondagen tillsammans, jag hatar alla som har allt på plats i livet och kan se söndagen som en trevlig helgavslutning på promenad i vintervädret eller en tur till fiket i stan.

Just den här söndagen fick jag en idé. Mitt bekymmer verkar ju vara min oförmåga att fokusera på nuet - att vara här och nu, och ta itu med det som är - inte det som borde ha gjorts, det som ska komma eller det som inte låter sig påverkas. Förmågan att stanna upp, vila i rörelsen och känna efter.

Man kanske borde schemalägga mindfulness? I en artikel i DN Söndag berättas om en skola som faktiskt gör det, Valhallaskolan i Oskarshamn. I klassrummen utövas massage, livssamtal, meditation och avslappning under vissa lektioner. Till och med de stressade lärarna har haft nytta av det. Det vore kanske något att ta efter på fikarasterna på många arbetsplatser?

Jag tror, att jag ska göra så här hemma, på söndagar. När jag gått varv 4 med tvättkorgar, odiskade glas, snöskottning, matlagning, sopkörning - då ska jag stanna upp och känna efter. Hur känns det just nu? Är det här viktigt? Eller är det viktigare att - efter att ha kört J till tåget - stanna bilen vid Källtorpssjön och gå en promenad efter vattnet och njuta av allt det vackra, i väntan på att vi ses igen?