En konflikt-obenägen sticker äntligen upp snaggen....

Vargjaktsdebatten har kastat ut mig ur soffhörnet. Ibland blixtrar det till i den här melatoninfattiga och kortslutna hjärnan som balanserar högst upp på min något trögstartade gestalt.

Under förra och förrförra seklet dödades miljoner människor för att andra människor gjorde anspråk på deras territorium. Bara i Nordamerika beräknas vissa befolkningsgrupper ha decimerats med 80 %.
Jakten pågår fortfarande, runt om i världens alla hörn.

Var det – är det – rätt? De flesta av oss tycker inte det. Vi tycker det borde finnas en väg till samförstånd i övervägande (överväldigande) delen av konflikterna. Att vi borde ha respekt för andra människors sätt att leva och behov av levnadsutrymme, integritet och existens.

Även om vi är rädda, trängda och har utvecklingsbehov.

Om vargen nu hade varit en människa – hur hade det låtit då?

• ”Han kanske kommer att bita ihjäl min hund, så jag skjuter honom innan han gör nåt dumt.”
• ”Jag vill kunna gå ut i skogen utan att behöva oroa mig för att han finns någonstans därute.”
• ”De är ju redan 200 stycken nu, och tänk om de blir fler.” 

När dessutom människor talar om för mig att jag inte får ha några åsikter, eftersom jag bor i Stockholm där det finns varg enbart på Skansen – då blir jag förbannad. Det synsättet får oanade konsekvenser om man tittar bortom vargkonflikten Storstad-Vargbygd:

• Om man inte är insjöfisk, får man inte ha åsikter om övergödningsutsläppen.
• Sverige ska genast utträda ur EU och FN, eftersom de flesta frågor vi är med och beslutar om där gäller områden vi aldrig satt vår fot i, än mindre bott i.
• Regerings- och riksdagsmedlemmar som inte är hemmahörande i en viss region får stå över när regionalpolitiska beslut ska fattas.
• En husdjurslös person ska inte ha åsikter om att barnens sandlåda skits ner av lösgående katter i området.
• Den som eldar med ved hemma ska inte ha åsikter om direktverkande el. 

Jag tror jag skulle bli livrädd om jag skulle möta en varg i skogen. Jag skulle gå under om en varg åt upp mina barn.

Men måste debatten vara så svart eller vit? Vem bestämmer vem som är värd vad, vem som ska leva och ha levnadsutrymme, vem som ska flytta på sig (bakåt eller i sidled), vems regler som ska gälla?

Ska vi nu jaga varg (och andra läskiga skogsdjur) så kan vi väl i alla fall ha anständigheten att erkänna att det handlar om rädsla, ekonomi och bekvämlighet – men att det kanske inte är helt rumsrent i moralisk aspekt.

Det här tog på krafterna. Nu går jag tillbaka till soffan och odlar mina egna övergödningsproblem....