Jag är så glad....

...att du glömde dina handskar i bilen, när jag skjutsat dig till tåget idag. Nu kan de ligga där - på obestämd tid - och se ut som om du bara glömde ta dem på dig, när du hoppade ur bilen för att köpa mjölk eller så.

Jag kan få inbilla mig att du är i närheten.

Jag stannar upp en stund när jag kommer hem, och lyssnar på tystnaden. Den där speciella tystnaden som kommer av all snö. All resonans dämpas. Alla ljud låter som om de kommer underifrån en filt.

"Snötystnaden" förstärks av att du inte går här framför huset och skottar snö. Att du inte slamrar vid diskbänken, fixar med kaffebryggaren. Att du inte möter mig i hallen med en ihopknuten soppåse, ler och säger: "Har jag sagt idag att jag älskar dig?"

Vi har varit tillsammans fem dagar i sträck. Vad jag är glad för det. Vi har nästan haft en vardag, mitt i helgfirandet. Nu har du åkt hem, och så får vi se hur och när "nästa gång" inträffar.

Väl inne i huset råder absolut ingen brist på ljud. De nya julklappshögtalarsystemen till datorerna pumpar ut det glada budskapet: tonåringarna är hemma. Vad jag är glad att jag har dem. De bär mitt sköra liv i sina händer. Utan dem vore jag inget. Med dem är jag allt.

Jag vet att jag borde ägna mig åt de stora sakerna - miljöförstöringen, orättvisorna i världen, politiska tricks and treats - men idag räcker de här för mig. De är mina "stora saker".