Detta evinnerliga novemberregn. Det virar sig runt skelettet som en iskall styvmoder, utan tvekan i avsikt att skilja köttet från benen, att få en att självdö utan spår.
Ensamheten lägger sig som en isoleringsmatta omkring alla de delar i kroppen – det yttersta Jaget - som eventuellt skulle kunna ge resonans.
Jag har haft en mycket givande diskussion med min yngsta dotter. Hon förklarade för mig, varför livet är olidligt. Det sved.
Att vara ensam är en börda. En vikt att bära på de redan smala och svaga axlarna. ”Jag vet aldrig vad jag ska säga till andra människor” sa hon. ”De tycker jag är konstig. Jag säger saker som inte hör ihop med det de andra pratar om. Jag är heller inte intresserad av att prata om sånt som de vill prata om.”
Hon har vuxenhumor. Hon kan säga saker som andra 14-åringar inte kan relatera till, men som mina arbetskamrater skulle skratta skallen av sig om de hörde. Då blir det svårt.
Jag känner igen mig i henne. Jag är inte heller intresserad av ”kallprat” eller allmänt bullshit. Jag har inte tid att ägna mig åt skitsaker. Mitt liv är för kort för att fokuseras på futtigheter.
Men jag försöker. Med blandat resultat.
Själen sjunger. I kväll har jag skrivit två nya sånger. Mitt Rönisch-piano från förra sekelskiftet låter sin blyplatta medverka i terapin. Nu har jag än en gång låtit tonerna från klaviaturet vidarebefordra ångesten inför det oundvikliga: de drömmar jag bär kommer alltid att förbli drömmar.
Låt det vara så. Bara jag kan hjälpa mina barn att inte fastna. Låt mig få möjlighet att hjälpa dem att leva ut sina drömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar