Drain divin'

Söndagar är mina värsta dagar. Då är den korta samvaron med särbon slut, avsked ska tas och ibland är det långt till nästa gång man ses.

Ensamheten slår som pisksnärtar i kroppen.

Man blir som ett avlopp - försöker hålla jämn takt med det som trycker på och som ska bort. Det är inte lätt att snyta sig och tänka på annat. Det är inte lätt att se skogen för bara trä’n. Det är inte lätt att koppla in autopiloten. 

Men man måste (se där ja – ett av alla dessa Måsten…). Man har ju ett liv att leva. Låt vara att man just inte delar det med någon, men det är ju lik förbannat där ändå. Och kräver uppmärksamhet. Det är räkningar som ska betalas, skor som ska klackas om, kaniner som ska matas, trädfällare som ska ringas, bilar som ska tvättas, budgetar som ska följas upp, föräldramöten som ska genomlidas, avlopp som ska rensas.

Avlopp, igen… Ikväll har jag legat med örat mot rälsen för att förstå varför tvättmaskinen strejkade. Jag hällde propplösare i avloppet. Den bubblade ut över hela tvättstugegolvet och där låg jag med kortärmat linne. Efter fruktlösa försök att torka upp, skruvade jag isär avloppsrören och tvättade dem noga, ett och ett. Det fanns inga proppar i dem vad jag kunde se, men efter det funkar tvättmaskinen. Jag vete fan hur det gick till, men jag har i alla fall frätskador över hela armarna (och lite i ansiktet, där jag kliat mig).

Idag svider jag med andra ord både fysiskt och i hjärtat. Ikväll har jag idkat drain divin', både mentalt och handgripligen...