Cold case

Jag har varit fixerad vid termometern i några dygn. Kvällstemperaturen har legat runt 11 grader. Plus – men ändå. Under natten har den sjunkit till ca 9, och på morgonen har den faktiskt passerat 10-gradersstrecket.

Jag har inte höstcampat. Jag pratar inomhustemperatur.

Det har inte gått att sitta vid köksbordet och äta, vare sig middag eller frukost. Sicken jäkla tur, att vi alla har fått gå iväg till skolor och arbetsplatser. Annars hade vi varit magra som pinnar vid det här laget. (Nja, inte på några dagar kanske, men allt är tillåtet för att hysta in lite sympati.)

På kvällarna har vi hållit oss till distansen ”Soffan-Sängen” – ca 10 meter. Vi har inte satt några rekord alls – vi har hushållat med krafterna. Iförda raggsockor, mjukisbrallor, fleecetröjor och torgvantar har vi gjort minsta möjliga. Vi har lagt oss för natten - iförda nämnda mundering – under dubbla täcken.

Humöret har sviktat. Förmågan att vara kreativ har sjunkit i takt med kvicksilverstapeln på väggtermometern. Toleransnivån när det gäller inaktivitet har däremot ökat i motsvarande grad.

Det har varit härdande. Att vid uppvaknandet sätta ner fötterna på ett åtta grader varmt golv har härdat motståndet mot impulsdrivna känslostormar. Att gå på restaurang och äta middag för att bli varm en stund (och för att det inte går att skära morötter med stela fingrar) härdar privatekonomin. Att vara tvungen att gå till sängs tidigt för att slippa frysa härdar intellektet genom allt man hinner läsa.

Idag var en liten man från ”värmeverksta’n” här och donade lite. Han bytte cirkulationspump. Det är nu 19 grader inomhus, raggsockorna är undanplockade och vi går i T-shirt här hemma.

Jag saknar den senaste tidens gemenskap under fältmässiga förhållanden.