Sjumilakliv

Det sitter en pytteliten insekt på min datorskärm. Han - om det nu är en Han- har suttit alldeles stilla i 45 minuter, medan jag tröskat igenom svd.se, ett antal husförhörslängder på SVAR och nu slutligen läst Nonsensakuten.

Undrar vad den tänker. Eller vad den gör. Vart den ska.

Den ser ut som min granne när han på lördagsmorgnarna släpat sig till brevlådan i morgonrock och stannar upp med tidningen under armen. Jag har ofta undrat vad han tänker. Eller vad han gör. Eller vart han ska.

Det naturliga vore väl att han var på väg tillbaka till frukostbordet för att tillgodogöra sig kvalitativ nyhetsinformation. Men det verkar inte så. Då skulle han väl inte stå där, fastfrusen i gruset, med blicken fäst på något långt borta?

Får han kanske ett magnesiumfräs i hjärnan? Du vet, ett sånt där som gör att världen stannar ett slag. Ett sånt där när man ser hela sitt förkrympta lilla liv i full duplex, när man inser hur det är och hur det hade kunnat vara? En nära nog oemotståndlig längtan att lägga benen på ryggen, rätt ut i terrängen, för att rädda det som räddas kan. En vild och dramatisk känsla av att inget är rätt. Fel liv, fel hus, fel jobb, fel partner, fel väg….. Sorgen som skjuter upp som ett maskrosbarn i bröstet och kräver uppmärksamhet, kräver sin legitima rätt att bli omhändertagen. ”Raka av allt hår, och bäras ut på bår”…. Varför blev det som det blev? Varför gjorde jag inget med livet? Varför förnekade jag mig själv?

Men så kommer han loss från postlådorna och går in till frukostbordet med tidningen.

Jag sitter kvar och glor på insekten. Efter 60 minuter sitter den fortfarande på min skärm.

Den liknar nog inte min granne, när allt kommer omkring. Den liknar nog mest mig själv.