Djungeldunkel

I TV-soffan med 15-åringen. En kväll i programförskingringen. Jag skulle vilja ha sett något engagerande, lärande, pånyttfödande att sörpla i mig innan jag törnar in för natten.

Något att bära med mig till nästa dag, något att fälla intelligenta och/eller utmanande kommentarer runt vid morgonkaffet. Något som skulle få kollegornas ögon att glimma till av eftertanke, insikt och gensvar.

Det blev ”Kändisdjungeln”......

Tja, man kan ju inte alltid få som man vill.

Jag har ju i alla fall lärt mig någonting. Som t ex att man kan sjunga, trots att det regnar ruttna ägg över en. Eller att man inte ska gå barfota i djungeln.

Rätt som det är, så kommer jag nog också till insikt om, varför programmet sänds.

Även om det känns som om den insikten kommer att låta vänta på sig.

Natt-i-natti. Jag får prata om kvantfysik och lergökar i morgon vid kaffet istället. Det går väl bra det också.