Snigelfart

Stockholmstrafiken är just nu ett enda stort jättekaos! Jag har suckat mig igenom timmar av slirande på kopplingen i tre år. Jag har önskat, längtat och drömt om att bo på samma sida om stan som jobbet, eller att få ett jobb på samma sida som hemmet.

Jag har identifierat alla flaskhalsar i Stockholms infrastruktur, svurit åt medtrafikanter, använt alla tänkbara fingerkombinationer enbart i syfte att lätta på min inre frustration, rasat över alla dem som i en grisblink snor åt sig det pyttelilla utrymme framför kylaren som jag försöker lämna som säkerhetsavstånd.

Jag har kört olika sorters bilar i snigelfart: automatväxlade, manuellt växlade, lågvarvade, högvarvade. Bilar som verkar ha motorkyla enbart via luftdraget, bilar som blåser varmluft in i kupén oavsett vad det står på vredet. Bilar som går ner på blygsamma 20 varv i minuten vid minsta inbromsning. Bilar som ger en hög - mycket hög - puls i rusningstrafik.

Men aldrig har jag varit så frustrerad som de senaste dagarna. Vägarbeten, olyckor, värme, längtan efter semester - allt bidrar till att förvandla Stockholms gator och vägar till en kokande smältugn. Två meters förflyttning framåt. Därefter Rast-Vila i dragläge. Bilarna stånkar i tre-fyra parallella filer och försöker göra strategiska förflyttningar där emellan, helst utan att slösa på batteriet genom att använda körriktningsvisare. En färgstark palett av signalhornsljud från världens alla biltillverkare som ackompangemang förgyller och förbannar. Retar upp en, liksom. Gör att man reagerar lite i överkant inuti sin skyddade lilla verkstad. Och kan kosta på sig lite fingrar och skällande på distans.

Man blir konstig i bilköer. Man blir inte sig själv för en stund. Plötsligt lär man känna sidor hos sig själv som man inte visste fanns. Ilskan över att behöva släppa ifrån sig hederligt ockuperade asfaltscentimetrar. Och inte visste jag att jag innerst inne tyckte, att dödsstraff är rimligt som bot för en tvär inbromsning på riksväg 275 i "Jättekön Arne"en sen eftermiddag, när man har bråttom hem. Och inte heller visste jag att det bor en liten Doktor Mengele djupt härinne, som visst kan tänka sig kastrationsstraff om folk kör för sakta när köerna väl släpper.

Inte är det lätt att vara människa. Måste man dessutom köra bil i Stockholm - ja, då ökar medlidandegraden med 500 %.

Fast det gäller bara mig. Inte någon av de andra 500 000 idioterna som trängs med mig på Essingeleden om dagarna. De kan ju åka kommunalt.