Nu ere val igen........

I år är det val. Diskussionerna om det trögrörliga och maktfullkomliga partiet Socialdemokraterna har redan dragit igång i sociala medier. Det syns också en oro över att vi åter ska hamna i ett politiskt oönskat läge med minoritetsregering och annat. Jag kommer inte att kommentera det mer än just i det här blogginlägget. Det är jättelångt, så det får räcka.

Att regera i minoritet eller koalition är en lång tradition i svensk politik. Att just den typen av politisk styrning på riktigt kan betraktas som ett Sisyfos- arbete hindrar inte den moderna svensken att kasta sig ut från den partipolitiskta självmordsbranten.

Ofta hör vi i debatten att den grundläggande samhällsproblematiken är sprungen ur det faktum att den socialdemokratiska oljetankern har fått puttra fram ohotad och sluten decennium efter decennium. Inget kan egentligen vara mer fel. Vi tar en titt på hur den politiska styrningen har sett ut i verkligheten de senaste (120) åren.

Före rösträttsreformen 1918 (googla – det blir för mycket text här annars) var det lite si och så med regeringsbildande och minoritet resp. majoritet, så vi struntar i tiden före 1918 och hoppar direkt in i valet 1920.

Socialdemokraterna fick utse en minoritetsregering med Hjalmar Branting som statsminister. Det skakiga läget höll bara i sju månader. Därefter tillträdde en ämbetsmannaregering – med stadiga frälsenamn som de Geer och von Sydow. I valet 1921 bildade socialdemokraterna åter minoritetsregering och Branting fick upp och stuffa igen.

1923 var det dags för högern att för 1,5 år bilda minoritetsregering. Efter det – åter en socialdemokratisk minoritetsregering. Under åren 1926 till 1936 dansades jenka – det var frisinnade folkpartister, liberaler, socialdemokrater och bondeförbundare som antingen regerade eller gick in i koalitioner – allt i minoritet.

I slutet av 1936 gick socialdemokrater och Bondeförbundet ihop i en majoritets (!)-koalition. Det du – bara en sån sak!

Det där höll till 1939. Då fick regeringspartierna ställa fram 2 stolar till vid bordet: Högerpartiet och Folkpartiet ville vara med. Då uppstod ett nytt begrepp – samlingsregering.  2 är tydligen en koalition, men flera blir en samling.

1945 till 1951 regerade socialdemokraterna i minoritet och 1951 gick sossarna ihop med Bondeförbundet i koalition. Åren 1957 till 1976 regerade socialdemokraterna i minoritet i 16 år och i majoritet i 2 år.

1991 skruvade det borgerliga blocket ihop en minoritetsregering som styrde skutan fram till 1994. Sedan blev det åter socialdemokratisk minoritetsstyre. I valet 2006 bildade det borgerliga blocken majoritetsregering. I valet 2010 blev det borgerlig minoritetsregering. Och hur det ser ut från valet 2014 tror jag du har kläm på.

Så – att säga att socialdemokraterna ostörda har fått härja i politiken alltför länge, det ser ju ut att vara en rejäl överdrift. Det knasiga med den här typen av hattande fram och tillbaka är ju, att de som regerar (oavsett vilken färg det är på hatten) inte kan driva sin egen politik. Det blir en enda härva av kompromissande och ryggkliande.

Ville bara säga det.