Åh, om du bara var här! Om du bara satt med mig på altanen och såg ut över kolonilotterna. Aktiviteterna bland nyfödd sparris, klenvuxna lökplantor och kämpande salladshuvuden är bättre än alla DVD-er i världen.

Här sitter familjen från Turkiet i ena änden. De har möblerat med campingbord, stolar, vattendunkar och kaffetermos. Morfar, mamma, pappa, två stora tonårsdrular och alla småsyskon trängs på de svårbrukade kvadratmetrar som blivit deras substitut för köksträdgård och åkerteg i byn de lämnat. Alla hjälps åt.

I andra änden stretar en nyskild dam i övre tonåren (55+) utan att med en blick erkänna närvaron av en kolonigranne några rader längre ner. Tystnaden bekräftar arbetet.

Varför får inte damen i kolonilotten högst upp med sig sin tonårsson till arbetet med lök, rödbetor och potatis i den svalkande sommarkvällen? Varför måste hon gå där ensam och kupa sina rader? Aktiviteten i lotten längst ner måste vara nästintill kränkande. Det pratas, skojas och gnabbas. Småsyskonen får lite på dängen av de stora sönerna för att de inte tar i ordentligt. Mormor häller upp kaffe och håller ordning i leden medan mamma och pappa krusar raderna. De har roligt.

Själv sitter jag och känner mig nyrik på altanen. Jag dricker vitt vin med jordgubbar i, njuter av sommarbrisen och planerar mitt inköp av en sprillans ny Porsche. Carrera - kanske. påminner om min ungdomstid.

Vad nu då, tänker du. Har hon vunnit på Lotto? Ack nej. Brevet från Skatteverket har kommit. Med de nya taxeringsvärdena. Jag är miljonär. Flera gånger om.

- "James! Lite mer jordgubbar i glaset, tack. Du kan köra fram rullatorn sedan, är du snäll!"