Strössel's anteckningar

Unday Blitz

2012-02-12T23:21:00.000+01:00

Två citat får avsluta helgen och ange tonen för den kommande veckan. Det första är:

”Ärren berättar var vi har varit, men de bestämmer inte vart vi är på väg.”

Kupa handen lätt och smek den knöliga, ömmande vävnad som täcker ditt ansikte, din kropp – och känn hur den svarar mot beröringen. Känn hur märklig ytan är – jämfört med hur lent och orört ditt inre känns. Trots känslan av bränt kött, oläkt yta och restspänningar så finns där något under åsarna- en vetskap om att det där inte styr hur du vill att din konstruktion ska klara av kommande påfrestningar. Du bestämmer. Du bestämmer att din underliggande konstruktion trots allt är hållbar. Att materialutmattning bara är ett abstrakt begrepp. Hållfastheten är god. Så det så. Du vet vart du är på väg – med ärr eller utan.

Det andra är:

"What lies behind us and what lies ahead of us are tiny matters compared to what lies within us.” (Ralph Waldo Emerson – amerikansk författare och filosof.)

Den inre styrkan är allt. Inget annat spelar någon roll. Inte vad som varit, inte vad som ska komma. Den rikedom du bär inom dig, som du måste se, som du ska förvalta och utveckla – den är det du har. Du har ett outsinligt kapital därinne. En kraft, en källa att ösa ur, när du behöver. En glädje, ett fokus att lita till, när allt annat svalnat. När du inte längre tror. När du behöver en vän. Då är du där.

It all lies within you.

Fredagsfundering....

2012-01-28T01:25:00.001+01:00

Hur mycket tid finns det i världen?
Hur ofta ursäktar vi vårt bristande engagemang med ”jag har inte tid”?
Idag har jag fått en hög statistik presenterat för mig:

1.100 "acres of land" tas omhand i "Farmville"
168 miljoner e-mail skickas
700 000 uppateringar på Facebook görs
500 000 kommentarer skrivs på Facebook
695 000 frågor ställs på Google
680 000 nya filmer laddas upp på Youtube

Per minut, gott folk.... per minut

Och vi har inte tid att fokusera – på våra barn, på samhällsekonomin, på valresultaten, på den Arabiska våren, på svälten i världen, på djurplågeriet, på vår mentala ohälsa…?

Ja, jag vet att det är olika saker, att livet inte ser likadant ut alltid - i alla faser, att man inte….

Kan vi då bara inte erkänna, att vi inte orkar, att vi inte förstår, att vi inte vill…? Varför säga att vi inte har tid? Farmville kan väl vänta?

Fadder till en riksdagspolitiker - någon?

2012-01-12T23:13:00.000+01:00

Det finns inte mycket jag ångrar av allt jag gjort eller tänkt under mitt liv. I princip bara en sak:
Att jag inte tog mig tid att lära känna mig själv bättre.

Så mycket enklare livet hade varit om jag begripit vem jag är. Hur jag tänker, vad jag vill. Vad som får mig att gå framåt? Som en delfintränare skulle ha sagt: ”Vad får dig att hoppa? Vad är din fisk?”

Min fisk (ni vet – när en delfintränare får delfinen att göra konster, så är fisken belöningen) är bekräftelse. Erkännande. Positiv respons. Kärlek.

Jag är en enkel människa. Enkel att tillfredsställa. Smek mig medhårs, berätta att jag är bra, spegla mig i positiv riktning, säg att jag är vacker – den bästa, den enda, och jag hoppar högt som f-n. Norska skogskatter skulle bli gröna av avund.

Får jag inte den responsen, så slår jag i backen. Näsan mot cementen, blodvite till följd och jag sjukskriver mig från det sociala etablissemanget, och jag slutar ge. Jag tystnar – eller börjar skälla, gapa och skrapa.

Det tog mig 50+ år att förstå det som beteendeforskare har vetat i mer än ett sekel: This goes for 90 percent of the world wide population….. Är jag trögfattad? Hur kan det komma sig att jag tror att jag är unik?

Det får mig att tänka på det politiska engagemanget i vårt samhälle. Vi tycker ju att politiker borde kunna kamma lugg och ta sig samman och driva opposition på riktigt. Slöhögarna ska inte sitta där på vår bekostnad och trycka hakorna mot bröstet i introvert tröstlöshet. De ska bli sporrade av oppositionspositionen och häva sig framåt. Göra rätt för sina arvoden. Va fan gör de i riksdagen, egentligen?

Men tänk om de funkar som "90 percent of the world wide population"? De blir ledsna av den negativa responsen. De känner sig nedvärderade, nertryckta, paralyserade. Dissade av merparten av det svenska (eller internationella) folket. Ingen som säger ”du är bäst”, ”du är kompetent”, ”jag tror på dig”. Valresultatet har visat motsatsen. Nu hänger ett stort antal mandat-hakor i riksdagskorridorerna djupt ner mot bröstpartierna. Nyckelbens-varning, nästan.

Tänk om vi – de folkvaldsväljande – skulle adoptera en riksdagsledamot? Bli kontaktperson, personlig coach? Få dem att känna sig värdefulla, ingjuta mod och känsla av importance? Då skulle kanske riksdagssesionerna sjuda av tillförsiktig debatt, 100-procentigt deltagande, koka – ånga – av kraftfull polarisering och intellektuella utmaningar. Kanske leder det oss mot en diversifierad politisk spets och det kommer oss folkvaldsväljare tillgodo.

Vem ställer upp? Jag kan fixa utbildning för ”Riksdagsledamot-coacher” – 5 högskolepoäng…?

Omorientering 2012

2012-01-06T22:04:00.000+01:00

Idag är jag lite nöjd i alla fall. Med betoning på lite i och för sig, men… det speglar bara en del av mitt bittra, återhållsamma Jag... :)

För det första har jag slagit nytt personligt rekord i sovmorgon. Jag väcktes 07.00 av mobiltelefonens alarm och vacklade upp för att purra äldsta dottern som skulle iväg på kanintävling. Husdjursmässan i Kista. Därefter däckade jag igen och vaknade 11.27.

Det har inte hänt sedan jag var tonåring. Märkligt men skoj.

För det andra blev Jonas Sjöstedt vald till ny partiledareför Vänstern idag. Att efterträda Lars Ohly kan - ur min synvinkel - inte vara lätt. Lasse har lett V in i en era av fokus som ingen annan gjort. Min absoluta favorit bland partiets ledare är och förblir Gudrun Schyman, som med sitt mod och sin raka monolog tvingade Sverige att ta ställning. Men Gudrun måste få göra annat i livet än schavottera i pressen. Så jag accepterar att hon inte är med på spelplanen längre. Lasse O gjorde ett bra jobb i min mentala oreda och lyckades hålla mig kvar på den riktiga vänsterkanten.

Nu ska Jonas Sjöstedt efterträda denne magiker. Jag tror han grejar det. Jonas har erfarenhet av EU, har sett USA från insidan, har förstått det politiska spelet och tänker miljö, framtid och rättvisa.

För det tredje fick jag - tack vare Jonas, Gudrun och Lasse - idag en ny insikt. Jag rör mig hela tiden i periferin runt människor som engagerar sig, slåss för idéer och insikter, vågar stå upp för det de tror på. Jag följer dem som en skugga, men har de senaste åren tappat orken, viljan och modet att göra detsamma. Mitt liv har blivit "den blinda sköldpaddans".

Som min mellandotter sa härom kvällen: "Nu låter vi 2012 bli ett år för omorientering. Nu nystartar vi!"

Absolut, bästa Nisse. Det gör vi. Här är mitt bidrag för själsreningen:

Jag tror det är därför jag slog vuxenrekord i sovmorgon idag. Jag var utmattad av all inre bearbetningsverksamhet. Jag har äntligen förstått, att jag har en hel massa politisk drivkraft kvar, att intresset inte dog vid köksbordsfilosofins inträde i livet runt 35, utan att det faktiskt finns kvar i själen.

Så nu vet jag. Närhelst jag vaknar efter klockan 1100 – då har själen tagit tillfälle att skicka upp något för min framtid viktigt att erkänna.

Idag erkänner jag: Jag har aldrig slutat vara aktiv vänsterpartist. Halleluja – mot Sherwood-skogen!

Det var då väl själva FN....

2012-01-03T21:29:00.000+01:00

Vissa dagar är värre än andra. De där dagarna man tycker att man har så rätt, förklara så bra och ändå ser mottagarna ut som fågelholkar. ”Ingen hemma”.

Som förälder ser man rätt ofta, att lyset är tänt, men ingen är hemma. Hur pedagogiskt budskapen än läggs fram så finns det alltid mer att utveckla, beskriva, kommendera, penetrera.

Ack ja.

Som konsult måste man ibland göra saker man inte tror på till 100 %, eftersom kunden har en bestämd uppfattning. Det är inte alltid fel – man lär sig nya saker av det. Som att hålla truten och jobba på, eller att vässa sin egen argumentation, eller att allt inte behöver göras på mitt (det rätta) sättet. Det går bra ändå.

Men jag undrar lite över hur sjutton det går till i Förenta Nationernas Förbund. Där sitter människor som ska tänka fram humanitära lösningar för andra mindre lyckligt lottade medmänniskor. De sitter där och grubblar över gränser, krig, matfördelning, etnisk utrensning, religionsförtryck, misär, barnkonventioner och annat pyssel. På DN:s idiotfakta-site ’thefactlab.com’ finns en liten lista över hur representanterna från medlemsländerna tänker när det gäller tre perspektiv – viktiga för just ovanstående pyssel:

Representanterna i FN - med sin politiska bakgrund och sitt humanitära engagemang - har uppseendeväckande lite förtroende både för andra nationaliteter och politiska inriktningar. Dessutom har de lågt förtroende för sin egen organisation - FN.

Undrar hur psalmerna går när de ska ändra världen.....

Gammal är äldst...(och sårbar)

2011-12-21T23:20:00.001+01:00

Jag är inte rädd för att dö. Därtill är jag för intelligent. Därtill är jag för erfaren.

Jag är dock skiträdd för att bli gammal -just på grund av just min intelligens och erfarenhet.

Integration IRL

2011-12-17T22:15:00.002+01:00

Ikväll hade jag svårt med både känslor och alienation.

Framför TV:s "Så mycket bättre” blev det jobbigt. Höjdpunkten för mig var Wiehe och Laleh. Tårarna rann. Fråga inte varför, för det kan jag inte rationellt förklara. Bara ”att”.

Kulturellt blev det en fullträff.

På scenen – en iranier och en halv-Dansk (dansk medborgare fram till och med 1952).
I publiken: en smålänning, en halv-Malier, en upplänning, en västerbottning och en sur-Jämte.

F*ck ’Sverige-Demokraterna’. This is integration IRL….. J Som Thomas Di Leva skulle ha sagt.

Vart tog den söta lilla flickan vägen?

2011-12-15T21:52:00.003+01:00

Jag läser den boken just nu. Riktigt ruggig, men skräcksamt beroendeframkallande.

Men titeln skulle kunna anspela på mig själv. Fast frågan är om hon någonsin funnits. Jag tror inte det. Jag tror för det första att jag aldrig varit söt. Möjligen "personlig" - det var i alla fall salig Mors syn på saken. Inte heller tror jag att jag någonsin varit liten. Inte ens som liten. Alltid ett par nummer större runt midjan än årskamraterna. Alltid en aning för stor i huvudet och truten för mitt eget bästa (som salig Far uttryckte det).

Så med andra ord vet jag, att när jag köper kläder, så ska det inte vara i storlekt asiatisk eller italiensk Large. Då blir jag bara deprimerad.

Jag fick tips om en site som säljer stora storlekar. Vips in och kollar.

Men nån jävla måtta får det väl ändå vara.....! Eller...?

Boost....

2011-12-12T19:57:00.000+01:00

Men - jag glömde ju mitt helgmysterium:

I fredags kom en leverans från Chokladbudet.se. En Chocaviar-burk som sniglade ut helt underbara dofter.

I paketet låg också ett kort, där det stod:

"Du är viktig. Ta hand om dig en stund. Hett bad, brinnande ljus, lugn musik, mörk rom, Chocaviar"

Vem har skickat det? Jag tackar allra ödmjukast. Det är första gången i mitt liv jag fått något sådant. Vem tänker på mig?

"Knuffar på verkligheten...."

2011-12-12T19:44:00.000+01:00

Trots EU-problem, oväder och världsrevolutioner har jag suttit i min egen lilla bubbla ett tag. Och jag har nog vuxit lite.

Jag har under flera år levt 24-7 med evigt malande tankar på hur jag ska “hitta nyckeln”. Nyckeln till bekräftelse, nyckeln till att få spegling på mig själv. Vem är jag? Går det att älska mig? Betyder jag mer än annat? Osäkerheten har förpassat mig till ett mörkt hörn, där allt som inte pekar på mig (utan på någon eller något annat utanför relationen) blir ett ifrågasättande av mitt värde. En ny tidningsprenumeration, en hund som vill bli kliad, en kamrat som skriver mail, ett nytt intresse – allt blir hot som sänker och tröttar.

Jag har blivit sjuk av att försöka bli bekräftad. Så jag var tvungen att skapa en omorientering för att bli frisk igen.

Jag läser en krönika i DN idag där Jonas Thente använder uttrycket ”rädslan för att bli utloggad ur verkligheten”. Det klack till i bröstet, när jag läste det. Det uttrycket är så på pricken beskrivande för den rädsla jag så lång tid levt i.

Efter veckor av eruptioner och relaterande ensamövningar vet jag nu, att allt som händer har minst två dimensioner. Allt som sker, sker av en orsak – kan tas tillvara. Skulden kan falla av mina axlar – jag är inte ensam ytterst ansvarig för allt som händer. Jag bär inte ensam alla bördor.

Man har alltid minst en medpilot som påverkar skeendet. Det är en lättnad att se det. Att förstå varför och vad som påverkade.

Nu känns jag lätt, trots tröttheten och saknaden. Jag – typ - hänger på korset och visslar ”Always look on the bright side of life”.

Nothing is either good or bad, but thinking makes it so. (Hamlet, Shakespeare)

Men – för att gå tillbaka till ”dagens finding” – läs Jonas Thentes krönika. Awesome.

2011-12-02T00:46:00.001+01:00

”Silence is the best way of crying out loud”.

Fattiga tankar

2011-11-06T23:53:00.004+01:00

Livet och måtten på hur vi har det i livet är olika. Föränderliga. Eller oföränderliga - det beror på det interna (och externa) perspektivet.

År 2004 var ca 10 % av svenska folket fattiga. Fattig i Sverige på 2000-talet betyder att man lever under socialbidragsnormen. Jag ska inte försöka reda ut evolutionsprinciperna i fattigdoms-Sverige – det har bloggen Storstad redan gjort.

I Sverige vimlar vi runt med olika förskönande eller differentierande begrepp för fattigdom. Vi kallar den ”relativ”, ”absolut” eller ”låg ekonomisk kapacitet”. Resultatet blir ändå detsamma. Antigen fixar man att vara som alla andra, eller också står man ut i negativ ekonomisk bemärkelse. Från regeringens sida försöker man förklara hur fattigdom uppstår och hur den ska hanteras i ett modernt samhälle som Sverige. Man exkluderar vuxet folk och fokuserar på ”barnfattigdom”. Då slår man an rätt valstrategiska strängar. Vem i väljarkåren vill, att en unge ska behöva känna sig fattig?

Tanken är att en person trots allt är att betrakta som ”fattig” om hon inte har råd att leva på en någorlunda normal nivå i sitt eget samhälle och därmed utestängs från social samverkan. Har alla andras ungar både cyklar och egna datorer blir det svårare för dina egna att vara utan. Där har vi det ” relativa fattigdomsbegreppet” i Sverige. (Håll det i minnet - definitionen känns som en plantskola för blivande curlingföräldrar....)

Men - det är intressant att jämföra de globala perspektiven.

I den totala världsgemenskapen levde 1,4 miljarder människor i försöket att överleva på 1 dollar om dagen år 2009. Slå det, om ni kan.

Man kan också fundera över de regionala perspektiven. För de finns. Även om vi inte gärna vill se dem.

Jag har skaplig insyn i hur föräldrar med ungar i samma åldersspann som jag (tonårsföräldrar) i olika landsändar har det. När jag som ensamförsörjare till 3 döttrar i Stocksholmsregionen försöker mig på en kalkyl, så ser jag att:

· Tre ungar ska ha busskort för 12 000 om året

· Tre ungars kommunikationsutrustning (mobilräkningar, internet mm) kostar ca 1000 SEK per månad

· Sportaktiviteter genom skolan kostar ca 600 per månad

· Synkorrigering kostar fullpris, dvs ca 4000 per år

· Fritidsaktiviteter (utanför skolan) kostar ca 1500 per månad

I andra delar av landet är busskort, sportaktiviteter som skolan anordnar, synkorrigeringar mm fria för barn under 18 år. Fritidsaktiviteter verkar också vara billigare på många andra ställen. Ridskoleavgift i Dalarna är hälften så dyrt som i Stockholm, t ex.

Varför är det dyrare för mig som mamma att ge mina barn det de ”behöver”, jämfört med om jag är ensam mamma och bor i Borlänge? ”Behöver” barnen i Borlänge samma saker som barnen i Stockholm? Eller är det ett utslag av lokal hysteri? Grupptryck? Ungar i Stockholm har sina kompisar på samma avstånd som om Borlänge-barnen skulle ”chilla” med ungar som bor i Falun? Alltså behövs tillgång till kollektivtrafik. Ungar i Stockholm ska/måste vara coola. Då funkar inte en Sony Ericson Elm. Det måste vara en iPhone eller en Android. Funkar en Elm i Emmaljunga? (Kom nu ihåg regeringens definition av "relativ fattigdom" som jag beskrev tidigare...)

Jag vet inte. Men tack vare mina kontakter utanför navelskåderiets Stockholm, så har jag förstått att man cyklar till sina kompisar, till träningen, till skolan, till bion. Att man inte blir idiotförklarad om man inte har ett visst märke på kalsongerna eller mascaran utan har ett slags kamratvärde ändå. Vad tror du? Det kan vara så, att jag är helt ute och cyklar igen, vad vet jag?

Det jag dock är mycket tacksam över är att vi inte bor i Bolivia eller Botswana. Då hade vi varit ”absolut fattiga”, oavsett definition - om man betänker var jag befinner mig i den socialhistoriska näringskedjan, alltså.

"Messerschmitt"-onsdag

2011-10-26T13:39:00.000+02:00

Tänk vad man kan hitta när man har tråkigt. Det känns som om jag levt enbart till hälften; en förkrympt tillvaro; brunbeige och vattning.

Men så hittade jag det ultimata ”Messerschmitt-verktyget” på DN:s hemsida.

Nu leker livet igen.

Så nu vet jag exempelvis, att av de 1.411 brott år 2010 som rubricerades som "framkallande av fara" så hade Arjeplog, Bengtsfors, Bjurholm och Boxholm minsta antalet. I genomsnitt anmäldes 5 sådana brott per kommun i Sverige.

Det du.

En välsignad dag....

2011-10-11T22:22:00.019+02:00

I de södra delarna av Afghanistan, där talibanerna har sitt fäste, ökar opiumproduktionen. 90 % av världens opiummarknad domineras redan av Afghanistan – trots detta kör de på, utökar och trappar upp.

När ska mänskligheten upptäcka att krig, fattigdom och imperialism i alla former driver fram destruktiva och monstruösa näringar, som – om inte krigen, fattigdomen och slaveriet gör det – förtrycker, förgör och dödar? När ska människan betala mer för potatis och broccoli än de är beredda att göra för narkotika, tobak och kaffe?

Girigheten driver fram elände och rena farligheter. En nymiljökatastrof har inträffat vid Nya Zeeland. 130-350 ton olja redan läckt ut från fartyget. Sälar, valar, fåglar och delfiner har redan dött.

Allt i den globala kommersens namn. Ett väldigt stort och rejält lastat fartyg kör i försiktiga 17 knop i lugna vatten och slår i ett extremt väldokumenterat rev mitt i natten. Hur då, kan man undra?

Det påminner lite om Håkan Juholts äventyr. Lugnt och försiktigt, från egentligen ingenstans, kör han ut på de stora politiska haven, fullastad med förtroendekapital för att frakta hem den nya socialdemokratin. Men naturligtvis – slår han i ett av de extremt väldokumenterade reven – ”Egna förmåner ska behandlas med respekt och försiktighet – Läs reglerna noga, så att du inte får smäll på fingrarna!” Men han var tvungen att köra rätt in i stenen….. – I samma ögonblick som jag fick besked om att jag hade gjort fel har jag försökt rätta till det, sa han. Det gjorde säkert kaptenen på det libanesiska lastfartyget också, men lik förbannat läckte hundratals ton olja ut…

Själv har jag det lugnare. Idag skulle jag träffa min mentor. Jag väntade på honom utanför en restaurang. Han var sen, så jag blev stående utanför en bra stund.

Plötsligt, när jag står där, så träffas jag av känslan av att det var viktigt, att jag hade fått vänta. Att jag fått en stund; en möjlighet att se mig omkring. Att faktiskt se; känna vilken fantastisk dag det är.

En av dessa sällsynt vackra höstdagar, där solen strilar ner genom lätta molnskyar. En dag av tusen, då jag har kameran i väskan.

Vattnet glittrade som silver, och ute i bukten låg några stora segelfartyg och väntade på uppmärksamhet.

På stranden struttade några kanadagäss lite märkvärdigt, och bort ifrån min väntplats svepte en träbro farligt nära vattenlinjen.

Jag tog in, andades några extra tag och insåg att livet ger mer än det tar.

Jag behöver inget opium från Afghanistan, jag behöver inget som de överlastade fartygen fraktar över De Sju Haven - jag behöver bara en stunds väntan på min kloka mentor i höstsolens svaga strålar. Då vet jag vad som är viktigt.

Och jag behöver kärlek från JU. Och det får jag.

Jag är "home free".

Nämen....?

2011-09-21T08:54:00.001+02:00

Nu regnar det igen.... Simhuden mellan tårna har vuxit till sig riktigt bra, men annars känns livet långsamt, riktigt långsamt.

Men - det finnssån’t som är långsammare.

Processenför att ta reda på om beck är en vätska, till exempel.

År 1927 lade en australiensisk professor man vid namn Parnell vid ett australiensiskt universiteten klump beck i en tratt, för att se om det skulle falla några droppar frånden.

Det gjordedet, men det tog åtta år innan den första droppen föll, och fram till nu harden bara följts av sju andra droppar.

Men nu vet ialla fall världen, att beck är en vätska, om än ovanligt tjockflytande.

Sån't är bra att veta.

2011-09-20T23:23:00.002+02:00

Att känna sig skit, det är ruskigt. Att känna sig värdelös - det är värre.

Det är ett öde jag delar med många i vårt post-industriella samhälle.

Djur, agrarkulturella arter, Håkan Juholt - ja, exemplen är många. Det finns många kamrater i "de värdelösas skara".....

Jag drömmer om att prinsen ska komma inridande på en vit springare, svepa med mig upp på hästryggen och viska i mitt öra:

"- Du är min flodvåg - inget kan stoppa den kraft du sveper iväg mig med""

Men hallå - det där är för Starlet-brudar 1988 - jag är en självständig 50+-kärring!

Och ändå...... Jag drömmer.....

Men prinsen på den vita springaren har glömt bort mig. Han tillbringar sina dagar med att kratsa hovar på hästar i nåt porrfilmsmanus á lá "Tjejerna på ridkolan i Gullvippan". Där hittar han 23 post-pubertala silikonpumpade tjejer som ägnar sig åt sex med samma energi som jag ägnar mig åt veckomatsedeln för familjen.

Så där var man ju rökt.

Eller också var jag och handlade eller så, just när han hejdade sin springare utanför min färgflagnade ytterdörr i hyreskomplextet "Trötta Pigan" - jag såg honom inte ens.....

Kontentan är, att jag nu sitter här och grinar över att Jag är Jag.

När jag egentligen skulle vilja vara någon annan.

Eller egentligen vara någon annanstans..... på något annat sätt...... något annat..............

2011-09-18T22:40:00.000+02:00

Idag är en bra dag.

En dag där jag kan gå och lägga mig med ett leende.Jag hittade, vågade, gjorde. Jag har tillbaks henne i mittliv.

Och, vet du – trots att det är mer än 10 år sedan vi pratadesenast, så föll vi bara in. In i känslan, in i mötet, in i det direkta.

Jag känner mig full av små runda frigolitkulor. De snurrarrunt i blodkärlen, trycker på kärlväggarna. Nästa gång jag är i Borlänge fårjag hålla i henne också.

Man ska hitta, våga och göra. Då får man mycket tillbaka.

Stark....

2011-09-09T22:26:00.000+02:00

Någon sa:

"- Hata är ett starkt ord!"

Men endast gudarna vet hur stark jag är.....

Jag ansvarar för det starka. Jag tar det till mig.

Alltså hatar jag.

2011-08-26T00:36:00.001+02:00

Så där, ja.

Som vi konstaterat tidigare är semestern slut, livet återgår till det ”normala” och så levde vi lyckliga i alla våra dagar. Eller, hur var det nu? Vi tar ett nyhetssvep:

Swedbank A-aktien har gått upp lika mycket som jag under semestern (dvs. 2,5 procent)
Kurserna på New York-börserna har gått ner lika mycket som mitt humör sedan återgången till arbetslivet (dvs. 1,5 %)
Äntligen är repriserna på TV slut och nya säsonger kan börja. Eller? Snart börjar en dokumentärrepris…
Nya fri-murare i Österrike har avslöjats.

Av detta drar jag fyra slutsatser:

1. Man kan gå upp rätt mycket utan att någon förlorar förtroendet för en

2. Man kan gå ner en hel del utan att det märks i det stora hela

3. Varför oroa sig över om Jordbruksverket godkänner kaninernas burgolvsyta om en kvadratdecimeter felar, när x antal barn i världen lever med thinnertrasor och kontaktlimstuber under näsan?

4. Om jag som normalsvensk normalinkomstförälder med normaletisk förhållning och normalbegåvning någonsin oroar mig för att jag skadar mina barn för livet med mitt sociala arv – så kan jag skita i det. Österrike borde börja med att förbjuda källarvåningar i enfamiljshus. Eller förbjuda enfamiljshus helt enkelt.

Jag stod nyss med en kanin tryckt emot bröstet. Hon ”snörvlade” lite till en början, men andetagen blev lugnare efter en stund. Vi hittade varandra. Hon blev trygg.

Det är en särskild känsla. Att få en varelse som du inte alls förstår - inte kan kommunicera med per språk, kultur eller fysik – och ändå någonstans hitta jämviktsläget.

Det måste vi människor jobba på med. Jobba för att hitta. Jämviktsläget.

Andra varelser (djur, växter – shit, andra människor…) behöver vår tid. Tiden att hitta rätt i kommunikationen. Inte ska aktier, kvadratdecimetrar, kulturer och inkomster styra hur vi hittar trygghet.

Vi ska hitta trygghet hos varandra.

”Vi har bara varandra”…….

Anpassningsångest

2011-08-22T02:59:00.000+02:00

Semestern för år 2011 är slut. Utvilad? Knappast. Jag har tillsammans med särbon bytt kök i huset. Från 1997 års standard till årsmodell 2011.

4 veckors arbetsläger. Resultat: En restlista som räcker året ut.

Men jag är nöjd i det stora hela. Det blev jättefint. Färgerna är ”Jag”. Rymden är ”Jag”. Funktionerna är ”Jag”.

Men vad är jag mer då? Jo, ”Jag=Trött”.

Trött på att aldrig få ha särbon för mig själv. Trött på att alltid avbryta jobbet för att stoppa mat i munnen på familjen. Trött på att aldrig få vara trött inför andra. Trött på att alltid jobba när jag inte jobbar. Trött på att vara glad fast jag är förbannad. Trött på att alltid vara trött när man äntligen kommer i säng.

Nu kommer vardagen. Särbon har åkt hem till Borlänge. Allt återgår till det normala. Gemenskap mellan 18.15 på fredagar och 15.45 på söndagar. Däremellan avrapportering via telefon max en halvtimme om dagen.

Nu gäller det att hitta guldkornen som ska hjälpa en framåt under hösten. Vilka är de? Låt se:

Jobbet: uppdraget är att sitta praktiskt taget ensam och ratta ett obefintligt projekt fram till sista december 2011. Inga lunchkompisar, inga fikakompisar. Tyst och ödsligt.
Privat: arbetslös unge, skräckslagen nybörjare i gymnasiet, en sista-ringsunge med betygsångest och hyperfobia inför sitt sociala nätverk, taskig ekonomi, kaos i administrationen, avsaknad av sociala kontakter

Och jag vet att jag borde träna. Borde göra som särbon – träna tre gånger i veckan, skapa kontakter, bli gladare. Mitt personliga mål på jobbet var bl a att springa milen innan året är slut. Det dök. Särbon klår mig också i det.

Jag ruttnar.

Ge mig nåt kul att fokusera på, mina bloggkamrater. Shoot!

Pride and prejudice?

2011-08-02T01:06:00.001+02:00

Ordet väcker känslor – olika för olika människor. Jag tänker på hur lite ”pride” jag känner - och hur mycket ”pride” vissa känner och orkar ge uttryck för.

HBT, transa, homo, leb, hetero eller vad som helst. Så många förkortningar – så många uttryck. Och alla pekar mot samma sak: behovet av att kategorisera vem man är. Skapa etiketter. Skapa begrepp som gör att andra förstår.

För den som lever mitt i förkortningen har det ingen betydelse. Jag är jag, oavsett. Så här känner jag - så här lever jag. Respektera mig, älska mig för den jag är. Låt mig få vara den jag är.

Jag är (vad jag vet) inte sexuellt avvikande – sett ur hetero-normens perspektiv. Jag är en stabil 50+ kärring med hyfsat normativa värderingar och urtrista levnadsramar. Jag vill inte alls göra en könsbytesoperation eller klä mig i manskläder. Jag vill inte ha sex med en ko eller bada naken med asiatiska barn. Nej, min ram räcker mest till för TV-fredagar, Facebook, hotmail och svd.se.

Likväl är jag nu avundsjuk på dem som paraderar i ”Pridefestivalen”. Under en egen flagg – Regnbågsflaggan. Alla dem som ger uttryck för stoltheten över den som gömmer sig under skinnet. Som vågar visa vem som finns där. Alla dem som fått ett eget forum – en egen plats – att vara stolta över sig själva.

Nu var det ju inget lättköpt forum. Inget som bara gavs av sig själv. Kriget har pågått i sekler, utan att vi vanliga TV-tittare har förstått det. Det har varit en hård och blodfylld kamp, men nu är de där. De paraderar.

Jag vill också paradera. Jag vill också vara stolt. Men under vilken flagg?

”Feta medelålders tanter är sexiga!”
”Stöd kampen för oss som hänger handdukar över speglarna hemma!”

Jag ska på bröllop på lördag. Det är sommar. Det är glädje och löften om livslång lojalitet. Jag sitter dock fast i ångetsen över vilka kläder jag ska ha på mig. Sommar – man förväntas inte komma i svart kavaj och svarta jeans. Man förväntas ha lättare kläder. Då är min skyddsmur borta. Men om jag fixar en burqha – då borde det bli lättare.

Den kan vara i regnbågsfärger, och jag kan ha ett plakat som säger: ”Vanligtvis är jag smal och vacker – men just idag är jag ledig!”

Det blir kanske en Pride-lördag för mig. Vad tror du?

Thomas DiLevas konkurrent

2011-07-31T22:09:00.000+02:00

Ibland ramlar man över något som man skulle kunna ha missat – om olyckan varit framme. Något som man visserligen inte hade vetat att man borde sakna, men som gör livet rikare för att man faktiskt upptäckte det.

Vem ska man tacka för det? Är det Ödet? Eller Gud? Eller bara slumpen? Eller var det nyhetstorkan i Sommar-Sverige som ska tackas – den som gjorde att jag lusläste allt som gick att läsa i Svenska Dagbladet i morse – bara för att det var så lite läsvärt i den?

”Huvudbladet” innehöll mest Norge-nyheter. Nu är vi inne på intervjuerna med grannarna från olika faser och områden i Breiviks liv. Tanter och farbröder som såg honom som ”normal” och trevlig, men som kanske bort ringt polisen ändå, när han blev sur över oanmälda besök.

Jag - i min lilla, begränsade värld - tycker attentaten i Norge är bland det otäckaste jag upplevt. Inte för att scenariot är unikt. Inte heller för dödssiffran. Inte heller för skräcken hos de drabbade. Inte heller för den absurt renrakade ondska som Breivik uppvisade. (Även om de faktorerna borde vara tillräckligt skräckinjagande i sig själva.) Världen över upplever människor på olika platser precis det här. Det pågår varje dag, för hundratusentals människor.

Nej, jag reagerar också på en annan vinkel i detta. Nu händer detta i Norge. Det händer vårt brödrafolk (plötsligt kommer vi ihåg att vi är bröder, inte före detta ockupanter). Då ser jag framför mig att många människor måste inse och ta till sig att Norden inte längre kan betraktas som immuniserat.

Var smäller det nästa gång? När? Oro och frustration, rädsla och stress föder hat, ilska, polarisering och oöverlagda handlingar. När jag ser det i den vinkeln, då blir jag ängslig. Då vill jag ta på mig Thomas DiLeva-klänningen och ta kontakt med mitt inre lugn.

Detta sagt helt utan komik, ironi eller fjant. Jag menar allvar. När jag ser det i den vinkeln, känner jag att jag verkligen behöver hitta bra förebilder, bra motvikter – både till Breivik och till dem som kommer att flippa ur i sin oro över terrorismens intåg i Norden. Thomas Di Leva är en bra förebild.

Men – för att knyta ihop säcken: Det finns fler förebilder.

Bildkälla: http://limmud.se

Möt David Lazar. Den killen gillar jag. Mycket. Det var honom jag ramlade över i SvD:s kulturbilaga i morse.Han skriver bland annat att han behöver jobba på att vara lite mer tolerant mot intoleransen.

Himla bra mål att sätta upp, tycker du inte? Det borde räcka en bit på vägen mot hat, ilska, polarisering och oöverlagda handlingar.

Let’s be Frank…

2011-07-22T21:58:00.001+02:00

Läste just ut boken om Frank Anderssons liv – skriven av honom själv tillsammans med författaren Joakim Langer.

Läs boken.

Jag tror inte att jag har ADHD som Frank (mitt aktivitetsbehov är minimalt), men jag känner ändå igen mig. Ett av mina favoritavsnitt är när han beskriver två livsfarliga år i sitt liv:

”Jag var liksom apatisk då, levde day by day och sket mer eller mindre i vilket. Men jag hade ingen dödslängtan, jag var mer likgiltigt.”

Det påminner mig om lyriken i en av Robbie Williams låtar: ”I don't wanna die. But I ain't keen on living either”.

Det känner jag igen mig i. Likgiltigheten. Oviljan att bestämma riktning.

Annat jag känner igen är tomheten, oförmågan att knyta an; att ta ansvar för konsekvenser av handlande. Oförmågan att stanna upp och ”bli vuxen”.

Frank, du är min nygamla idol. Du är som en helyllesvensk Ozzy Osbourne – utan avbitna fladdermösshuvuden, gigantiska gotiska kors och Black Sabbath.

Men du har varit lika mycket ”on the road”, lika impulsdriven och i avsaknad av rötter. Och du har överlevt. Inte tack vare andra – utan trots andra…

Läs boken.

Ett varmt tack

2011-07-18T16:39:00.001+02:00

……och dagens ros riktar jag idag till föraren av en svart Volvo S80 för att han/hon räddat mig från ekonomisk ruin.

På väg mellan Avesta och Sala byggs nu en mötesfri sträcka. Ibland är vägen tvåfilig, ibland är den enfilig.

På den tvåfiliga sträckan hade vi kapplöpning. Vi var många som tyckte att 100 km/tim var lite väl snålt. Vi försökte med 110, 120 eller lite mer. Vägen smalnade av och blev enfilig. Vi körde i gåsmarsch med ungefär samma hastighet.

Sen körde det ihop sig. En förare av ovan nämnda bil (Volvo S80) beslutade sig för att hålla hastighetsbegränsningen – 100 km/tim.

Kilometer efter kilometer kunde jag känna frustrationen. Bromsljusen slogs av och på – ovanifrån måste det ha sett ut som den blinkande ”Open”-skylten på en landsorts-bar i Mellanvästern.

Jag kände – tvärsigenom bilplåten – all ilska. Oändliga var de svordomar som slängdes ut i de stängda utrymmena. Oräkneliga var de knytnävar som dunkades i skinnimitationsklädda rattar.

Så plötsligt – en vit bilnos som sticker ut ur ett grönt och frodigt buskage. Allt närmare avslöjade buskaget en vit bil med glada mönsterfärger. På sidan stod med stora bokstäver ”POLIS”. En overallklädd reslig man med en mobil trafikkamera poserade utanför.

Plötsligt blir livet i bilkön annorlunda. Jag hör lovprisandet. ”Tack och lov för föraren i den svarta S80:n. Utan honom/henne hade jag varit 4000 SEK fattigare.” Lovorden studsar mot de textilklädda bil-innertaken. Tacksägelserna blandas med de lättade suckarna och passagerare och förare ser på varandra med de återuppståndnas förvåning och livsgnista.

Men man kan ju undra varför hastighetskameran inte sattes upp på en tvåfilig sträcka. Då hade Sverige varit lite rikare idag.

Det finns en sträcka till, där man kanske skulle fundera på automatisk trafikkontroll. Det är sträckan mellan Sicklahalvön och Älta efter riksväg 260. Skulle polisen stå där en dag, så skulle vi snart kunna betala av statsskulden….

Övningskörning

2011-05-19T00:05:00.002+02:00

Jag övningskör med min äldsta dotter.

Innan vi började med de här övningarna var jag lyckligt ovetande om hur folk beter sig i trafiken. Visst hade hon översiktligt berättat från trafikskoleövningarna om konstiga bilister som tutat och pekat finger när hon som total nybörjare fått motorstopp vid övergångsställen eller slarvat med kopplingen och hafsat iväg i för många knop i en vänstersväng. Men på något sätt trodde jag det var engångsföreteelser - uppförstorade av en nervös trafikrookies överhettade kognitionscentra.

Nu vet jag bättre.

Varje dag och vid varje övningstillfälle hudflängs vi av medtrafikanter. Vi har övningskörningsskylt bak på bilen. H kör 50 på 50-sträcka. Vi blir omkörda i backkrön-kurva-skymd sikt. Förarna som kör om oss ger oss ”fula-fingret”, gör pekningar mot tinning, uppgivna gester. Säkerhetsavståndet är ungefär 2 cm, om man får tro bilisterna runt om oss.

Jag hade ett samtal med hennes bilskolelärare för att få tips om hur jag ska förhålla mig. Han gjorde saken än värre genom att berätta vad som händer när man sitter i en bil med bilskoledekaler på. Då far tydligen själva Fan i folk. Då är eleverna allmänt villebråd – hunt them down…..

Idag – omkring klockan 20.00 hade vi en polisbil efter oss på 30-sträckorna genom Lindalen i Tyresö. Jag hoppades att de skulle stanna oss – för papperskontroll om inte annat. Hade de gjort det, hade jag frågat vad deras uppfattning om säkerhetsavstånd var. De låg så nära att vi inte kunde se deras halvljus i backspegeln. Tyvärr brydde de sig inte om oss, utan svängde av mot Älta Industriområde. Trist.

Jag är chockad. Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att detta är vad min dotter utsätts för som elev i trafiken. Jag skulle kunna berätta om många, många fler situationer - många fler incidenter. Men poängen är att för varje situation, varje dumhet, varje elakhet blir trafikeleven alltmer osäker. Alltmer fokuserad på att komma undan. Som ett bytesdjur i förhållande till rovdjuret. Det blir allt svårare för oss ”handledare” och körskollärare att bortförklara, motivera och inspirera eleverna. Till slut återstår bara dumheter:

”Skit i medtrafikanterna – gör din grej!”
”Det är deras problem – inte ditt!”

Ingenting om interaktion, integration, samspel, trafikvett… bara ”alla andra är idioter, du gör som man ska.”

Learning by doing. Funkar om alla lär av varandra och lär varandra. Som i livet i stort, eller?

2011-05-15T19:39:00.000+02:00

Jag har en bekant som lagt ner 20 000 SEK på att ta bort en dubbelhaka, när hon väger 110 kilo och inte får på sig ett par serietillverkade byxor.

Jag pratade med en man för ett tag sedan, som betalat 30 000 SEK för att bleka åldersfläckar i ansiktet, trots att han inte kan köpa en skjorta i en vanlig affär för de går inte att knäppa över magen. Han får gå till en skräddare för att få till det.

Jag ”har en kompis” som inte kan se sig själv i spegeln för att hon ser ett missfoster stirra tillbaka, men hon förklarar envist för barnen att alla duger som de är.

Visst är världen konstig? Visst är fokus och prioritet ibland helt off?

Min 17-åring hade nyss vid middagsbordet lektion med oss övriga om ”kravmärkt” vs ”vanlig” mat. Från och med idag får vi inte köpa ”vanlig” kyckling utan bara kravmärkt. Detta på grund av att hon nu fått informationen om hur kycklingar har det i sina kycklingfarmer. Den informationen har jag haft i 20 år. Men först idag fick jag incitament till att förändra mitt beteende. Jag bugar och bockar. Tackar för sparken i häcken.

Hur ska jag få mina bekanta att tacka för sparken i häcken? Kan jag säga åt dem, att de inte blir lyckligare av att ta bort åldersfläckarna eller dubbelhakan om de inte ser till att resten mår bra? Kan jag säga till ”min kompis” att dina föreläsningar för barnen når trovärdighet först när du själv kan se dig i spegeln?

Och att inget av det här egentligen har någon betydelse för Världssjälen?

Vi lever ju våra liv i rubriker på något sätt. Vi ser på oss själva på ingressnivå.

• En liten bild på en kind ”Före” och ”Efter. Före – med åldersfläckar. Efter – utan åldersfläckar. Hurra, nu blir allt bra!
• En liten bild på en dubbelhaka. Före – dubbelhaka. Efter – ingen dubbelhaka. Hurra, nu blir allt bra!

Och så slutscenen i filmen Hitta Nemo: ”- And now what?”

Sen finns det tänkta rubriker som inte oroar, utan faktiskt bara roar:

• Kriminell elektriker åtalad för koppleri
• Rallare misstänkt för skenmanöver
• Optiker avslöjad som ögontjänare
• Yrkesfiskare sadlade om till fjällguide
• Sotare vann ”viskningsleken”
• Kirurg i knivdrama
• Stuveriarbetare packad på arbetstid

Bra att få le lite. Jag kopplar det till min inledning om dubbelhakan: Om det kostar 20 000 att ta bort en dubbelhaka – kostar det 10 000 att ta bort bara en haka då? Eller finns det någon annan hake med det där?

Veckoslut

2011-05-08T22:00:00.000+02:00

Klockan är 21.39 denna söndagskväll. Jag sitter i mitt lugna kök med datorn och sniffar igenom nyheter och annat skval på ”nätet”.

Så plötsligt – den stilla lunken bryts av ett öronbedövande dån. Jag kikar ut – är det ett stort flygplan som spränger ljudvallen ovanför mitt pörte? Är det kanske tjugosju älgar som springer över tomten på väg mot ett avlägset vattenhål? Kanske en vilsen gnuhjord – på avvägar från den afrikanska savannen? Nej, jag vet – det är förstås en militärkolonn på väg från övningsplats 1 till övningsplats 2. Bandvagnarnas omisskännliga makadamkrossande går ju inte att ta miste på.

Men sedan förstår jag. Jag ser svagt i mörkret utanför hur lämmeltågen strålar samman vid vändplanen på gränden. Från alla håll i området kommer ensamma, böjda mansfigurer dragandes på soptunnor över asfaltsklädda och grusbelagda stickvägar. De ställer ifrån sig kärlen på kanten av vändplanen och lufsar hem igen.

I morgon är det ju måndag.

Soptömning i villaområdet.

Sportsöndag

2011-04-25T01:56:00.001+02:00

Jag är ingen sportmänniska – varken i teorin eller i praktiken – men ibland får man tacka genren för de odödliga allegorierna den bistår med. Att så precist kunna återge, förmedla och beskriva vardagens knot och de speciella livsknutorna på ett begripligt sätt – det är en gåva till oss mindre bemedlade individer.

Jag försöker hitta meningen med livet, men ser inte skogen för bara trän ibland. Just idag har det varit lite gnissligt inombords. Nyhetstorka i alla bemärkelser. SvD bjöd på ingenting till söndagsfrukost, TV sände skåpmat och tråkigheter, sysslorna har varit välbekanta och föga utmanade (mat, disk, tvätt, rapporter). Vardagen har varit alldeles för mycket vardag, helt enkelt.

Eller som Malmöhockeyns Percy Nilsson uttryckte det en gång: "Det är alldeles för mycket sport inom idrotten!"

Men man ska kanske inte kräva för mycket av tillvaron. Bättre är att sätta mål som är realistiska och nåbara, så att de får en att växa; att känna tillfredsställelsen av att ha uppnått det man föresatt sig. Även om det är svårt ibland att bortse från drömmen om de stora segrarna. De där som får en att känna sig särskild, av mänskligheten utvald. Alltså inte mat, disk, tvätt och rapporter. Utan berömmelse och ära, kreativitet och historieskrivning.

Nöjd med livet som det är.

Eller som fd förbundskaptenen i friidrott Ulf Karlsson uttryckte det: "Ju högre ribban ligger, ju svårare är det att komma över."

En självklarhet, ett självmål – fullt i klass med Arne Hegerfors klassiska: "Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk."

Det är mörkt som sagt, så jag går och lägger mig.

Boooring.....

2011-04-24T12:48:00.000+02:00

Ugglar inomhus trots det strålande påskvädret.

Mitt enda sällskap är en smärtsam och ihållande lunginflammation som behandlas med bredspektral antibiotika, och då får man inte vara i solen. Man kan få konstiga hudreaktioner, sägs det.

Bäst att hålla sig till skuggorna inne i soffhörnet.

Tråkigt. Långsamt. Som en utdragen Långfredag, hela helgen. Drömmarna smyger sig på - drömmarna om fysiska utmaningar (de kommer bara när det är omöjligt att realisera, tack och lov). Drömmarna om frisk luft och kreativitet.

Man borde skaffa sig ett sommarställe, ett fritidsobjekt. Med lite kreativ och muskulär utmaning. Nåt i den här stilen kanske? Vad tycker du?

Hur tänkte de nu då?

2011-04-21T20:03:00.000+02:00

När Sigtuna kommun skulle upphandla mat för de närmaste 3 åren, ställde de helt basala krav på hur djuren som ska bidra med köttet ska ha det:

• Djuren får transporteras högst åtta timmar till slakt
• Antibiotikabehandling ska ske när det är veterinärmedicinskt motiverat
• Djuren ska vara bedövade före avblodning

Servera, grossisten som säljer livsmedel till offentlig sektor för ca 3 miljarder per år, gillade inte detta. De har överklagat.

Varje år handlar stat, landsting och kommuner mat för 10 miljarder – en konsumentmakt som heter duga. Men i dagsläget råder stor rättsosäkerhet. Många upphandlingar överklagas. För att undvika besvärliga domstolsförhandlingar drar sig kommuner för att ställa krav. Detta måste ändras. Konkurrensverket och rättsliga instanser måste inse att offentlig upphandling handlar om rätt kvalitet till rätt pris, inte billigast på bekostnad av djurhälsa och miljö, skriver Jenny Jewert på DN.

Jenny Jewert fortsätter med att fråga sig om offentlig upphandling ska vara en bromskloss eller en stigfinnare för uthållig utveckling? Ska det offentliga vara en förebild i miljö- och djurskyddsarbetet eller en lättsinnig glidare som sätter EU:s minimilagstiftning som tak?

Jag tycker svaren borde vara enkla.

Midnight Special

2011-04-13T23:10:00.001+02:00

Världen svälter. Världens människor flyr undan våld, tortyr, mord och förnedring. Ungefär 40 miljoner människor lever i flyktingläger runt om i världen. Det innebär en vardag i ovisshet, separation från generiska värden, hunger, smuts och beroendeställning till en anonym huvudman.

Allt detta som FN-konventionerna fastslår är mänskliga rättigheter. Rättesnören som vi (som empatiska, strukturerade, socialiserade varelser) ska värna; utveckla; ryggmärgsintegrera.

Det borde med andra ord vara självklart för oss att reagera. Engagera oss. Sätta ner foten. Anmäla oss som volontärer till Läkare Utan Gränser. Nu jävlar får slakt, förtryck och allmän idioti förpassas till historien som svarta och skämsiga parenteser.

Men nähä. Vi jobbar på helt andra fronter, så att säga.

Jag svälter i o f sig också. Jag är på kurs i Sigtuna och har till middag blivit serverad den allra minsta (mikroskopiska) lammkotlett jag sett i mitt 53-åriga liv.

Men – mina i Stockholm kvarlämnade tonåringar mår bra, min underbara särbo mår bra, jag dricker rödvin till datorskrivandet och i morgon bitti drar jag på mig träningskläderna för att börja dagen med en runda – i hopp om att på sikt förlora lite av de vällevnadsbevis som lagrat sig runt mage och lår. Efter rundan duschar jag länge i vatten som är så rent att man kan dricka det direkt ur kranen. Det skulle två tredjedelar av jordens befolkning behöva gå 6 kilometer för att hitta.

På Drottningholm har de säkert inte lika kul. Hur fan skulle du hantera situationen som de ställs inför? Samtidigt som hela världen är i skriande behov av engagemang och hjälp för att överleva, så ska du som offentligt kungligt påpassat Paparazzi-villebråd hantera det faktum, att ditt eget skit blir tvättat offentligt och stjäl spalt-kvadratkilometrar från viktiga frågor. Inte nog med att ditt privatliv hängs ut, värderas, chikaneras, fåntratts-penetreras och görs till ”Music-Hall-Stuff”. Du får ta på dig ansvaret för att världssvälten kommer i skymundan.

Vem ”faster” bryr sig om kungahusets sexliv, familjekonflikter och allmänna oreda? De är ju bara människor. Om jag vore Silvia (och historierna var sanna) skulle jag slå Carl Gustav på käften och be honom (artigt) fara åt fanders. Är det sant att kungen haft en relation med Henemark – varför? Kunde han inte ha valt något annat än en mediakåt korkskalle – någon konkurrent till Silvia (lite tuggmotstånd)? Att Silvia är överlägsen Carl Gustav både intellektuellt och stilmässigt – det visste vi ju från början. Varför bekymra sig? Jag tycker alla avslöjanden om otrohet och blidder-bludder är förfärliga – inte minst för att det är människor av kött och blod bakom varje rubrik. Död åt journalister som ägnar sig åt sådant (såra, döda, hudflänga). Död åt bigotta människor som köper avslöjandena och ger journalisterna möjlighet att försörja sig på dem!

Det jag inte riktigt greppar här, är undersökningen som säger att förtroendet för kungahuset har minskat efter att boken kom ut. Vilket förtroende? Kungahuset har ingen parlamentarisk uppgift. Vad är det då som vi ska ha förtroende för?

Det är säkert inte billigare att ha ett representanthus – en republik. Presidenter kostar skjortan och lite till (det vet våra finländska och isländska grannar). Låt kungahuset harva runt i sina representativa uppgifter. Jag bryr mig inte.

Men ge fan i deras privatliv. Vad skulle du tycka om ”Se och Hör” skulle publicera uppgifter om din partner? Jag vet att jag skulle bryta ihop som människa, om mitt livs kärlek skulle knulla runt och publiceras. Men jag vet också att han inte skulle sköta sitt jobb sämre.

Vart vill jag komma med allt det här då? Ingen aning, faktiskt.

Mer än att jag tycker illa om att man gör enskilda personer illa. Och att jag tycker vi fokuserar på fel saker. Vad är viktigt, och vad är INTE viktigt….. Analys, någon….?

Jag tycker faktiskt jävligt illa om bristen på analys.

YAM (yet another monday).....

2011-04-12T00:40:00.001+02:00

När jag var liten och de andra barnen drog sig undan, viskade och tisslade på betryggande avstånd – då blev jag ledsen. Arg, ibland.

Mamma förklarade att alla inte kan älska alla. Att jag en dag skulle träffa människor som inte drog sig undan, stängde dörren och tisslade i avskildhet. Som skulle släppa in mig.

Det kändes bra. Jag väntade. Jag blev vuxen. Jag väntade.

Nu är mamma död sedan flera år. Jag har ingen som förklarar; ingen som mildrar tsunamin som river upp landskapet; stoppar flödet av avskräde som hotar att svepa med sig allt och ödelägga den ömkliga och svagbyggda sandsäcksfördämningen som ska skydda.

Hur gör man då?

Delad börda (dubbel börda?)

2011-03-29T23:39:00.001+02:00

Mitt i den brinnande debatten om ätstörningar och komplex som drabbar kvinnor till följd av de allt mer onaturliga utseendekrav som reklam och catwalks ställer, läser jag Karin Johannissons artikel om tre nya böcker om manskroppen: Fredrik Nilssons ”I ett bolster av fett”, Jonas Leijonhufvuds ”Bli en ny man: Från lönnfet till glödhet på 60 dagar” och Jonas Coltings ”Den nakna hälsan: Den definitiva guiden till naturlig fitness och hälsa”.

Artikeln handlar bland annat om teser om en maskulinitet i kris; att mannen behöver kroppen som nygammalt maktattribut. Den berör också den historiska framväxten av Adoniskomplexet - det manliga tvångssyndromet kopplat till det egna utseendet. Kroppen ska förvandlas, den ska göras muskulös och oemotståndlig.

Medan kvinnor lägger sig på operationsbordet och/eller investerar i all sköns mirakelkosmetika kämpar männen på med extremträning och kostfixering utan med droger, steroider och andra hormonpreparat.

Idealen förändras. Den ideala manliga modellen i tidningen Playgirl från 1970 var en rätt mager, hårig man. År 2000 hade han förvandlats till en uppbyggd jätte utan hår på bröstet och med svällande biceps. Marknadsvärdet har ökat. Dressman-maskulinitet säljer kalsonger och kvinnliga partnerdrömmar, pojkmodeller med androgyn utstrålning säljer kläder, kroppsprodukter, dessertviner, mikrovågsugnar och semestrar. Från 80-talet har andelen avklädda män ökat starkt i mediereklamen medan andelen avklädda kvinnor ligger relativt stabilt.

Fetma associeras med brist på disciplin, moral och ansvar - brist på kontroll, intelligens och manlighet och har gjort under lång tid. På omslaget till elitlöparen Jonas Coltings bok springer en helnaken författare i vattenbrynet, stolt över sin manlighet. Det är en man som har återerövrat herraväldet. Och på vägen erövrar han alla marknader: sporten, hälsoindustrin, resandet, maten. Han lägger under sig naturen, jorden, kulturen.

För andra män sänder det signaler. Känslor av otillräcklighet, samtidigt ett underläge – han förväntas vara obesvärad av sin icke fullkomliga kropp. Han kamouflerar sig i stortröjan, utsätter sig inte för bedömande blickar, drömmer inte om att glida in bland gymmets blanka muskelmän.

Plötsligt tycker jag synd om det stora flertalet av de män jag känner. De springer nog inte nakna i vattenbrynet. De har stortröjor och får troligen aldrig frågan om att modella i säljreklamen för kalsonger.

Jag undrar hur de mår? Törs jag fråga? Vi delar ju trots allt de kulturella och kommersiella dogmerna. Task Force, någon?

25 mil i bil....

2011-03-26T02:20:00.001+01:00

Idag körde jag 25 mil på torr och ren väg upp till Hem 2 i Borlänge. Trött som ett spett med svidande ögon. Jag vaknade av klockan 05.00 i morse och sen har det rullat på, typ.

Dagen har inneburit planering och stillasittande. Det frestar på. Vännen J var inne på kontoret idag, och det gjorde det möjligen lite lättare.

Resan hem innebär 3 timmar oavbrutet tänkande. Just nu tänker jag på ”Anonym”.

Ibland på bloggen dyker ”Anonym” upp i kommentarsleden. Ofta är det kommentarer som kan tolkas brett – och tolkas vida. Är de vänligt sinnade eller inte? Jag tolkar dem oftast som ”inte”. Och då startar en strävan efter dialog. Har ”Anonym” missförstått mig eller har jag missförstått ”Anonym”? Jag skulle vilja utveckla ”Anonyms” och min dialog.

Men det går ju inte så bra; inte så enkelt. Eftersom ”Anonym” är just anonym. Ska jag svara i kommentarerna eller låta bli? Kommer ”Anonym” att svara om jag svarar?

Det är tur att vägen var torr och ren idag. Tänk dig 25 mil på slaskig och hal väg med tankarna vimlande på det här viset. Det hade varit o-bra. O-koncentrerat.

Jag kanske ska strunta i om ”Anonym” och jag förstår varandra eller inte. Jag kanske ska fokusera på annat.

Fokusera på att önska att folket i Libyen får en ”torr och ren väg att åka på” i kampen. Fokusera på Japans återhämtning. Fokusera på att få människor att tänka i nya perspektiv för att ”rädda världen”.

Det känns nästan övermäktigt. Det är svårt att marknadsföra något som inte finns. Svårt att övertyga om något som ännu inte kan ses; inte går att se.

Men vänta – är det inte det som religiösa människor har jobbat med i tusentals år? Och – de har ju inte gett upp än?

Tankenöt

2011-03-22T19:31:00.000+01:00

Dagens Metro serverade hjärnjympa idag. Inte Soduko eller något annat för en hönshjärna avancerat problemlösande, men den här notisen:

Jag har läst den om och om igen, men jag får inte matematiken att gå ihop. Pröva du också!

2011-03-21T00:24:00.001+01:00

I Bloggregistret finns 9762 bloggar registrerade. Den här veckan som gick placerade mig på en 20:e plats.

Wow.

Shit, alltså.

Tack, du som läser. Kunde inte i min vildaste fantasi tro det. I'm stunned.

Otrohet och Allah Akbar

2011-03-19T23:55:00.002+01:00

Nu smäller det. Överallt. I Saudiarabien. Bahrain. Yemen.Libyen. Allahu Akbar.

Namnet Libyen hittades på av ockupationsmakten Italien 1934. Här har fenicier, greker, romare, vandaler, bysantiner, turkar, italienare, fransmän och britter härjat fritt i årtusenden. Under Mussolinis regeringstid hårdnade förföljelsen av befolkningen med införande av koncentrationsläger och repression av folkmordskaraktär. Gränsen till Egypten spärrades av med ett 320 kilometer långt taggtrådshinder.

Någon blev förbannad. 1951 utropade Libyen sin självständighet som Förenade Kungariket Libyen, en konstitutionell ärftlig monarki under kung Idris.

Sen kom oljan. Och förstås missnöjet med att inkomsterna från oljan fördelades aningen illa. Grogrunden för en förändring blev minst sagt stark. 1969 genomförde militären en statskupp ledd av Muammar Abu Minyar al-Gaddafi. Kung Idris var hos doktorn i Turkiet (jo, faktiskt!) och därmed out-of-sight. Monarkin avskaffades och den Libyska arabrepubliken kunde utropas utan mankemang.

Nu är det andra bullar som gäller. Gaddafi är skit. Säkert dras kung Idris fram ur det forna mörkret som hjälte för en del av den libyska eliten. Allt är utbytbart.

Allt är utbytbart. När min farmor som statarkärring i början av 1900-talet ingick äktenskap med statdrängen Karl Sven Leonard Borg – då gjorde hon det med förvissningen om att hon inte var utbytbar. Hon var arbetssam, oförvitlig, erhöll medborgerligt förtroende och kunde sin katekes. Därför skulle hon inte kunna bytas ut. Idag byts vi ut av oklara skäl om det inte riktigt passar, om det gnager i lagren.

Behöver vi människor känna, att vi är outbytbara någonstans? För att känna trygghet menar jag. Känna, att vi har en plats – en arena – där vi spelar home-free? Tilliten till att vi har vår plats på jorden.

Jag menar inte, att Gaddafi ska känna sig säker på sin plats, sin position. Jag menar tvärtom att han ska frukta för sitt liv, sin plats på jorden.

Men för oss alldeles vanliga dödliga, som alltid försökt göra rätt, försökt finnas i empatiska rörpostsystem, alltid försökt älska och förlåta: varför ska våra liv, vår trygghet, vår föreställning om världen – förvandlas till en libysk öken?

Ibland har man tur…

2011-03-18T00:47:00.001+01:00

Tur att det var Stockholmshelg förra helgen. Annars hade vi varit på Trumpeten och handlat fredagsmys i fredags kväll strax innan stängningsdags.

Annan tur man har då och då är re-turen. Just nu har jag ungefär 10 returkassar med plåtskräp, kartonger, plastförpackningar, tidningar och sånt som knappast går att sortera. Tvättstugan är fullproppad.

Annat som är fullproppat är säkring 14 i huset. Kör man diskmaskinen samtidigt som torktumlaren och kaffebryggaren så blir det svart. Svart i kök, hall och arbetsområdet kring spisen.

Svart är det också i kalendern för nästa vecka. Det finns väldigt lite outnyttjat område däri. Aktiviteterna hakar i varandra som kuggar i ett urverk.

Hade mekaniken i mitt urverk varit kurant och det inte hade varit Stockholmshelg förra helgen - ja, då hade vi handlat fredagsmys vid ordinarie tid på ICA Nära. Då hade vi kunnat ge polisen tips om vem som begått rånet på Trumpeten. Nu får vi nöja oss med att läsa lokaltidningen.

många 'Om' och 'Om inte' blev det. Som så ofta i livet....

Internationella Kvinnodagen

2011-03-13T23:46:00.002+01:00

Förlåt - nu blir det ett sån't här jättelångt inlägg igen. Det beror på mitt engagemang. Det tenderar att växa med intervallen mellan inläggen...

I tisdags - alltså den 8 mars – firades den Internationella Kvinnodagen. Allt sedan år 1910 har kvinnors globala situation uppmärksammats, och 1977 antog FN en resolution som rekommenderar ett allmänt firande av en internationell kvinnodag.

Fira? Är inte det ett lite missvisande uttryck? Vad är det att fira? Att kvinnor världen över blir slagna, våldtagna, underbetalda, köpta och sålda som boskap (fast till ett lägre pris)? Det kan tyckas vara hårklyverier, men jag tycker vi skulle enas om att ta bort ordet ”fira” och i stället säga att vi uppmärksammar kvinnornas kamp för bättre villkor.

År 1979 antog FN:s generalförsamling en konvention (CEDAW) om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor. Den trädde i kraft i september 1981 och hittills har 173 stater ratificerat den. En av de få stater som fortfarande inte har skrivit på är USA.

Internationella mansdagen firas 19 november sedan 1999. Fokus ligger kring pojkar och mäns hälsa, jämställdhet, relationer, familj och positiva manliga förebilder. UNESCOs Director of Women and Culture of Peace (Ingeborg Breines) tycker detta är “an excellent idea and would give some gender balance.” (Absolut - en balans mellan könen behövs...)

Jag sov över båda dagarna – här varken firades eller uppmärksammades de. Jag snarkade vidare i min nordeuropeiska Törnrosasömn. I Sverige är det knappast politiskt korrekt att diskutera jämställdhet i perspektivet kvinna-man. Vår jämställdhetsdebatt handlar om granden, inte bjälkarna. Den snurrar envist runt den pyttelilla axel som handlar om 20 kronor mer eller mindre per timme för samma arbete. Den ”dumhetspolariserar” vems arbetsuppgift det är att diska eller dammsuga, handla eller vara hemma från arbetet om barnen blir sjuka.

Vi här i Norden behöver knappast någon jämställdhetsdebatt. Vi behöver inte kasta skit på varandra. Vi har kommit så långt på Maslows behovshierakiska trappa, att vi borde vara bortom tramset. Vi borde kunna sätta oss ner och finputsa detaljerna.

Jag har arbetat 25 år i mansdominerade yrkesområden och på mansdominerade arbetsplatser. Jag vet att det är skillnad. Att jag som kvinna måste ”foga mig”, ställa om sig och bli ”en av grabbarna” om man ska komma någonstans. Jag vet att jag måste göra jobbet tre gånger så bra som min manliga kollega för att bli godkänd. Det är min långa erfarenhet. Om bara männen i min omgivning kunde ta det till sig, utan att gå i försvarsställning. Om vi bara kunde prata om det som ”vuxna människor” – se den verklighet som är.

Det är inte alls den lilla tårtbiten av jämställdhetsarbetet som oroar mig. Det är de stora frågorna. Som till exempel att kvinnors kroppar och biologiska system är olika männens. Och majoriteten av forskarna och läkarna är män. Det betyder att de som driver vår medicinska utveckling inte känner igen kvinnors symptom och problematik. Det ger en ojämlikhet i behandling.

Dagen innan Internationella Kvinnodagen publicerades i Svenska Dagbladet en artikel om kvinnor och hjärtinfarkter. Varje år drabbas runt 15.000 svenska kvinnor av hjärtinfarkt. Nära en tredjedel av dem avlider vilket gör det till den vanligaste dödsorsaken för kvinnor. Av artikeln framgår att det fortfarande krävs mer forskning om hur man utreder kvinnor och varför hjärtinfarkt ter sig så olika hos kvinnor och män. Kvinnors symptom inte lika tydliga som männens.

Att det globalt sett behövs en generalkamp för att förlösa kvinnor från träldom, fattigdom, barnäktenskap, för tidig död och miserabla levnadsvillkor – det råder det ingen tvekan om. Låt den Internationella Kvinnodagen vara en eftertankens dag där vi samlar kraft för att hjälpa till i den kampen.

Och – eftersom forskningen fram till just nu drivs av män för män - låt den västra, rika delen av världen vara ”forskningslaboratorium” för den kvinnliga biologin, kemin och psykologin, så att vi kan använda den kunskapen i kampen för att skapa ett rättvisare samhälle för både män och kvinnor globalt.

Och framför allt – fira inte den Internationella kvinnodagen som förskolan i Hemse på Gotland. Ge för Guds skull inte flickorna semlor och pojkarna knäckebröd. Semlor innehåller enorma mängder socker och fett. Det leder till blodfettsansamlingar, vilket i sin tur kan bidra till hjärtinfarkt.

Och som jag skrivit tidigare i inlägget – kvinnors hjärtinfarkter är ett ganska outforskat område fortfarande.

En kväll på sta'n

2011-03-11T00:39:00.003+01:00

Efter en synnerligen krävande arbetsdag släpade jag mig tillsammans med 6 tappra arbetskamrater ut i Stockholms okända kvällsvärld, för att äta middag och ”lära känna varandra” lite bättre. I mitt huvud var det som upplagt för katastrof – trött, slutkörd, osocial, vill hem till tofflorna, ’been here – done this’.

Fel, fel, fel. Det blev inget vanligt restaurangbesök. Vi var på varieté.

Stämningen i lokalen var så långt ifrån Östermalmskrogar, Fina Fiskhaket, lokala pizzerian eller Skärgårdspärlan man kan komma. Min empiriska kunskap är på grund av min ålder begränsad, men jag kan tänka mig att det var så här det var att kliva in på en club i Berlin under mellankrigstiden. Trolleritrix, värme, lågbudget och stor närvaro.

Den absoluta höjdpunkten under kvällen var ändå kamrat M – denna unika kvinna – som totalhavererade redan i början av föreställningen. Hon kunde inte häva sina repetitiva skrattattacker som givetvis skapade glädje vid vårt bord, men olyckligtvis också förbryllad okoncentration hos artisterna på scenen.

Vid ett flertal tillfällen vände hon sig till mig – med tårarna sprutande som brandposter - och frustade:

- Det här är ju helt absurt! Vi öppnade bara en dörr, och var hamnade vi!?

Nu var det nog inte så, att någon lärde känna mig bättre. Inte lärde jag känna någon av mina kamrater så värst mycket bättre heller. Men jag lärde nog känna mig själv ytterligare en gnutta:

Jag är inte så rolig som jag tror
Jag kan ta mig över trötthetströskeln om jag bara tar i från tårna
Även om jag anser mig komplicerad, så uppskattar jag i grunden de enkla sakerna (som att ”chefen” har bil och släpper av mig vid dörren efter en kväll på stan)
Vegetarisk mat kan överraska
Norrlänningar kan vara oerhört pratiga (till skillnad från oss svenskar – eller hur M?)

Under kvällen utvecklades dessutom en problematisering som jag kommer att bära med mig ett tag:

Kamrat M sa sig vilja ha ett arbete där hon fick sätta tänderna (bildigt talat) i människor med kulör.

Hur då "skulle vilja ha"...? Du jobbar i en grupp som bestyckas av:

lugna Duracell-kaniner
skräckslagna fallskärmshoppare
o-certade fuskflygare (på med Övningskörningsskylten på Boeing 747 bara)

Vad mer vill du ha, M? Räcker det inte? OK - du får ett slutgiltigt och övertygande argument:

Vi har i gruppen ett ren-odlat mårddjur. Bra så?

2011-03-10T00:11:00.001+01:00

Med jämna mellanrum sitter jag i soffan och ömkar mig med anledning av att jag tycker livet är skittråkigt. Inget händer. Eller inget händer mig. Av det positiva slaget.

Genom de år man levt (och de är många) har jag hört att ”Själv är bäste dräng”. Och – den gamla klassikern – att inget kommer av sig själv. Man måste ta tag i sin egen situation. Skapa sina egna mål. Fixa till det man vill ha. Ingen annan gör det åt en.

Du, min uppmärksamme läsare, upptäcker nu att jag staplar floskler på varandra. Möjligen spårar du också en viss ironi. Men – kanske ligger det en sanning i de gamla envetna och efterhängsna flosklerna? Värt att pröva. Jag reser mig mentalt ur soffan för att planera det roliga jag ska proppa livet fullt av. Slut med soffliggeriet och ömkandet. Jag ska bli min egen lyckas smed (se, där kröp det in en floskel till).

Jag lever ju på två orter – Dalametropolen Borlänge och Södermanlands pärla Älta. Alltså letar jag efter guldkorn på båda hållen. Det borde bredda möjligheterna.

Jag loggar in på Borlänge kommuns hemsida och snokar efter evenemang. Och hittar en evenemangskalender. Nu du! Fram med Filofaxen – här ska bokas! Eller…?

Av 25 evenemang i Borlänge turistbyrås evenemangskalender äger 17 rum i Falun och 1 i Svärdsjö. De 7 som tilldelats Borlänge fördelas över:

Dalateaterns uppsättning av den tjeckiske ex-presidenten och dramatikern Václav Havels pjäs ”Audiens”. Den marknadsför sig som: Absurt om livet före och efter makten, anpassning, makt och avgång.
Konsertönskelistan från Dalarna som framförs av sopran och flöjt i Konsertföreningens regi.
Dansbandskalas med Årets Vinnare ”Elisa’s”.

Så visst är det som det står på Borlänge kommuns hemsida:

”I Borlänge händer det mycket. Borlänges kommuninvånare och besökare kan ta del av ett varierat utbud av attraktiva evenemang med högt underhållningsvärde, både inom kultur och sport.”

Nja. Jag provar med närområdet. Jag googlar på ’Älta+evenemang’, ’Älta+kultur’, ’Älta+fritid’. Jag kommer snabbt fram till att det inte finns någon evenemangskalender, men däremot att:

Kulturföreningen har årsmöte i mars
Det pågår en utställning om förkläden på biblioteket
Det finns en fritidsgård
Det finns joggingspår i skogen

Så pass. Det får nog bli så att jag fortsätter fylla min fritid med:

distansengagemang för världssituationen
medborgar- och djurrättsaktivism på bekvämlighetsavstånd
rödvinskommunistisk köksbordsagitation
byrålådsförfattarskap
autodidakt psykologiserande

Allt med ett stänk av Angostura Bitter - i alla fall tills nå’t intressant dyker upp.

Sår i själen

2011-03-06T01:11:00.004+01:00

Jag har ett djupt sår i hjärtat – såret efter generationers felbedömningar, arrogans och lågempatiskt tänkande.

Djupt inom mig är jag prärieindian. Eller kanske pygmé. Eller beduin. Kanske same.

I min benmärg skriker minoritetsbefolkningarnas DNA efter utlopp och bekräftelse. Och jag vill ge dem det.

Överallt i historien och i världen idag springer människor – av kött och blod och av kvinna född – för att undkomma våld, smärta och död som vi vill åsamka dem. Vi tar oss rätten att bestämma om deras levnadsvillkor är bra, om deras sätt att se på omvärlden är acceptabelt. Tycker vi inte att det faller oss i smaken, så utrotar vi.

Vi utrotar valdjur, vi utrotar rovdjur, vi utrotar människor.

Vad är det med oss? Vill vi inte leva? Vill vi begå kollektivt självmord?

Vad fan är det frågan om?

Tȟatȟáŋka Íyotake - jag vill sitta vid dina fötter än en gång och fråga dig vad livet egentligen gå ut på. Red Cloud - jag sörjer din försvunna insikt. Var är ni nu - för mitt vägledande?

Finns det något sätt att rensa upp, re-start, börja om från början? Skulle det bli annorlunda?

”Neurotic in Nacka” (undertitel: Som de säger....)

2011-03-03T22:39:00.004+01:00

Ser filmen "Sleepless in Seattle" på TV för hundrafemtielfte gången, känns det som. Men den här gången är det något som "går in". Radiodoktorn i filmen namnger sina bidragsgivare efter hemort:

• ”Deprimerad i Denver”
• ”Sleepless in Seattle”

Själv skulle jag bli “Neurotic in Nacka”, troligen.

Apropå neurotisk – i filmen finns en replik som borde betraktas som klassisk. Den kommer angående drömmen om att träffa sin själsfrände:

– ”Det vi kallar ”Ödet” är när två med neuroser träffar varandra.”

”Mums”, som Judith säger i ComHem-reklamen.

And "Hey, hey, hey" (som dispatcherkonstapeln i Hills Street Blues säger): Om du inte har sett filmen "Candy" redan - så gör det.

- Gör det. Betyg:

4 stjärnor av 5
10 tårar av 12
14 sura uppstötningar av 14

Dålig humor?

2011-03-03T20:09:00.001+01:00

Läser i Metro idag att vi börjat med udda betalningsmedel i Sverige:

Det började som en skakning på övre däck, kanske?

2011-02-22T19:16:00.003+01:00

Och vi jublar. Eller i alla fall myser. Tycker det är bra att arabvärlden äntligen reser på sig och kämpar för demokrati, sekularisering och andra praliner ur den västerländska kulturens godispåse.

Och det är det väl? Alla människor har rätt till en egen åsikt, frihet att bestämma över sina liv, rätt till möjlighet att agera utifrån själens och tankens kraft och behov.

Precis som vi har, här i västvärlden.

Frihet att höja sin levnadsstandard så till den grad, att ingen i familjen längre har tid att göra annat än jobba. Utanför hemmet. Rätt till möjlighet att gå på terapi när själen, tanken och kroppen inte längre vet hur de hänger ihop. Rätt att säga vad vi vill – uttrycka våra åsikter – utan att någon bryr sig om det. De vi valde som representanter vid våra fria demokratiska val fortsätter i samma hjulspår oavsett. Myggan nös lite, tycks de tänka, när vi demonstrerar, strejkar, skriver motioner, insändare och bloggar så mycket vi orkar.

Myggan nös lite.

Nej, det är klart att jag raljerar. Driver en smula med ”systemet” här. Vi har ju kommit så långt upp i behovshierarkin, så att vi inte längre kan jämföra våra levnadsvillkor med en vanlig egyptier eller en libysk (heter det så?) jordbrukare. Vi befinner oss i en annan division – eller dimension.

Slagen som nu förs mot diktaturernas välde ska föras. Låt oss bara hoppas att resultatet blir något bra. I SvD i dag skriver Per Gudmundsson i sin ledarartikel ”Gaddafi är det sämsta av två världar” om oron kring den fortsatta strävan mot demokrati.

Så vi får vänta lite med jublet, kanske. Och myset. Vi får virra runt i mediebevakningen likt strykrädda hundar och nosa bland artiklarna för att så småningom förstå vartåt det barkar.

Kanske kan det bli det bästa av två världar: respekt för ett demokratiskt styrsystem som berikas av respekt för andliga och teologiska idéer.

Det vore ett helt nytt fredagsmys, det!

Usch - Självrannsakelsens afton.

2011-02-15T23:41:00.001+01:00

En av mina absoluta bloggfavoriter skriver om nödvändigheten av att släppa taget om de introverta och självcentrerade inläggen och vikten av att börja blogga om det nödvändiga. Jag, som aldrig haft en rak och självständig linje i mitt privata liv sedan Adam gick i kolt, blir naturligtvis orolig.

Jag som alltid skriver introvert och självcentrerat - navelskådandets mästarinna – ska lägga om kurs för att platsa, kvala in i bloggmästerskapen och tävla om de mest intressanta inläggsbedömningarna?

Nja. Jag gör det jag är bra på – kollar vad som cyklar omkring i magen och gör nåt av det. Jag vet att jag borde föra de mindre bemedlades talan, att jag borde relatera min egen tillvaro till andras – mindre lyckliga – situation. Borde frispråka om orättvisor och skapa forum för intressanta möjligheter till förändring av världsarvskapitalet.

Men så ser jag på STV1 ikväll. ”Donator okänd”. Jag följer ett antal unga människor som tagit reda på vem som döljer sig bakom det donatornummer som bidragit till deras existens. De söker sin far. De hittar sin far. Därefter följer en dokumentär om brustna förväntningar, inre frustrationer och kärlek.

Då tänker jag, att livet nog är bra egocentrerat. Våra drivkrafter är i stor utsträckning koncentrerade till vårt eget inre Jag, vårt eget ”bästa”.

Vad betyder allt detta? Inte en aning. Men – jag känner mycket.

Jag har under kvällen haft ett riktigt bra ”runt-middagen-samtal” med mina två äldsta. Det resulterade i en känsla av trygghet, en känsla av att deras tidigaste barndom ändå präglat dem på vad som är ”rätt&fel” (vad det nu är). De har fått en grundplatta att stå på, när de nu ska testskjuta sin vuxendom.

De blandar friskt mellan ”ego-drivet” och altruistiskt tänkande. De balanserar på ett bra sätt mellan vad som är viktigt för dem själva som individer och vad som acceptabelt och viktigt för kollektivet/framtiden.

Snart kan jag släppa taget; låta fjärilarna flyga. Snart tar de sina egna vägar ut över fälten och jag ser på – med en känsla av kärlek och tillit.

De kommer inte att göra mig besvikna. De kommer att föra arvet vidare. Arvet av empati, insikt och solidaritet.

Med hjälp av evolutionen och marknadsekonomin har Thomas DiLeva och jag lyckats.

Vad är ett liv?

2011-02-14T00:35:00.001+01:00

Klockan är över tolv och det är en vanlig söndagskväll, på väg att bli vardagsmorgon. Nu är det så där igen. Sömnen vill inte komma. Tankarna går bärsärk i huvudet.

Det finns så många människor på jorden. Det finns så många liv, så många tankar, så många historier.

Hur ska jag kunna lära känna dem alla? Och det är ändå det jag vill. Känna dem alla. Dela med dem alla. Förstå dem alla.

Jag - som inte ens kan förstå, lära känna och dela med dem som är i min absoluta närhet.

Men jag drivs av en vilja, en kraft, ett monster: önskan att bli delaktig. Jag minns hur det började:
Kanske (- kanske - ) är det dags nu. Dags att plocka fram alla de fragmentariska bilder jag nedtecknat under 30 år och sammanbinda dem till den där berättelsen – om allas våra liv.

Det närmar sig…..

En gång för - som jag känner det - mycket länge sedan satt jag och väntade på en buss i centrala Örebro. Jag satt lite framåtlutad och snurrade en cigarrett mellan höger tumme och pekfinger medan ögonen vilade på det som hände runt omkring mig. Jag tittade egentligen inte, utan blicken bara – just vilade. Plötsligt hände det som vanligtvis bara händer på film. Tiden började sakta ned – den stod inte stilla, men allt runt mig rörde sig mycket långsammare. Då såg jag saker jag aldrig sett förut – människors ansikten, rörelser, bilarnas former, bussars avgaser, asfaltens mönster. Jag betraktade de förbipasserandes ansikten. Så öppna de såg ut, så sårbara, så fyllda av sorger och hemligheter. Då insåg jag (inte bara i intellektuella floskler) att varje levande varelse har en historia att berätta, ett liv att dela med sig av. Jag fylldes av en överrumplande svartsjuka - de hade hemligheter som de inte ville (inte hade någon anledning att) dela med mig. Då föddes denna min brinnande längtan att en gång få så mycket kraft och kunskap att jag skulle kunna berätta en historia som utgörs av en blandning av allas liv.

Vad är ett liv? En sällsam mixtur av likheter och olikheter, rätt och fel, ont och gott, kärlek och hat och alla de polariserade tillstånd människan känner till. Men - också transportsträckor av stiltje, av leda, sorg och tröstlöshet. Långa rakor där inget känns; inget händer. Det är under de sträckorna all utväxling från de våldsamma accelerationer som uppstår i de turbulenta perioderna, upphör. Utvecklingen står blick stilla - det som programmerats och systemerats under kaos ska exekveras i selvatten.

Små, små droppar av nyheter.

2011-02-10T23:58:00.002+01:00

Bussarna går idag inte ända fram till slutstationen i det lilla samhälle jag bor i. Due to the weather.

Mina gamla (eller före detta) arbetskamrater slutar en efter en. I morgon har vi gravöl på Anchor Pub i Stockholm. Jag fröjdas för deras skull.

Vid middagsbordet ikväll framkom att även om jag har tre döttrar i spannet 16 till 20 år, så är det reella spannet från 6 till 100.

Det är tomt på turister i Egypten. När jag var i Egypten 1999 var det också tomt på turister. Av en helt annan orsak. Turistmord vid Hatshepsuts dödstempel, valutakursen, vädret och annat trivialt.

Jag hade följe av ett 8 man starkt svenskt turistsällskap. Vi kände varandra enbart genom den som ordnade resan. Det blev intressant. Kul. Skrämmande.

Egypten 1999. Står och vippar mellan ”modern” stat och fundamentalistisk muslimsk nation. De senare har redan manifesterat sin kraft genom ett antal attentat mot turister och utländska affärsmän. Vi kommer som intet ont anande turister och vill uppleva en kamrats 40-årsdag i skaplig värme, sol och all-inclusive-anda. Riktigt Maria Montazami-stuk.

Jag har aldrig varit särskilt naiv. Jag tror det kom med modersmjölken. Eller möjligen med faderstänket. Han var oerhört realistisk och pragmatisk, min salig far. ”- Människor är människor” sa han. Och med det menade han, att man skulle förvänta sig vad som helst när man hade med människor att göra.

Inför resan till Karnak-templet berättade vår guide, att det inte (inte) var lämpligt att kliva ur bussen utan att ha täckt armar och ben. Varpå en av våra resekamrater åker dit i shorts (string, snarare) och vitt, genomskinligt linne.

Samma tös klär sig i högklackade sandaler, minikjol och (åter igen) vitt genomskinligt linne, när vi tar minibussen in till Hurghadas gamla bazarer senare på kvällen.

”Jag tycker det är skitäckligt i Egypten. Alla bara stirrar på mig. Jag hatar att alla gubbar glor!”

Jag tänker ibland på min ofrivilliga reskamrat under Egyptenresan. Hon manifesterar (på ett abstrakt sätt) alla dessa mänskliga konflikter.

”Jag tänker – jag vill – mitt sätt är rätt – böj er, alla ni andra sjumiljonerfyrahundraförtifemtusen som tänker annorlunda”.

En gång i tiden lärde jag mig ett bra sätt att tänka av två herrar – Pelle och P-G:

Tänk dig att du sitter vid ett rektangulärt bord. Mitt över bordet hänger en lampa. Den har en rund metallskärm. Mitt emot dig sitter en person. Den personen säger: ”Så fin lampan är. Den blå färgen är verkligen vacker.”

Du tittar på lampan och ser att den är röd. Du undrar varför den andra personen säger ”blå”. Så du argumenterar och säger: ” Hallå, den är ju röd.”

Den andra personen kommer att envisas med att den är blå, och du att den är röd.

Ända tills det ögonblick du lyfter på rumpan, går runt till den personens sida och tittar på lampskärmen och ser, att på den sidan är lampskärmen faktiskt blå. Den var ju blå på den sidan, och röd på din sida.

Alltså: Lyft på rumpan. Världen kan få oanade perspektiv om du engagerar dig.

Pyramidens hemlighet?

2011-02-04T00:49:00.003+01:00

Jag har träningsvärk idag. Muskler jag inte visste fanns på min kropp ger sig till känna.Det svider, värker och gnisslar i varje ligament, varje fiber och alla senor.

Nej, jag har inte spelat landbandy, inte sprungit på löpband, inte kämpat i gymmet.Jag har varit på en 6 timmar lång NLP-coachingsession med Maj-Lis.

Alla – alla! – cellminnen, muskulära hinder, mentala trauman har besökts, bearbetats och evaluerats.

Nu har själen förstått (efter 53 år) att den inte behöver försvara sig mot den kroppsliga bärarens ignorans. Nu kan kroppen slappna av. Skiten kommer att tas om hand. Man måste släppa taget när det är dags. Gå vidare.

Släppa taget. Eller som min äldsta dotter uttryckte det ikväll: "- Man måste släppa offerrollen och gå vidare. Bli vidare."

Jag skulle rekommendera Egyptens president Mubarak att sitta sex (eller kanske femton) timmar med Maj-Lis. Jävlar vad lugnt det skulle bli hemma hos honom sen…

Ingen rädder….

2011-01-31T18:13:00.004+01:00

En av de starkaste drivkrafter människan har är rädsla. Den är en förutsättning för att vi ska överleva. Det som är farligt ska bemästras, reduceras eller undvikas.

Men ibland blir rädslan en fiende. Vi blir förlamade. Vi ser inte klart. Rädslan modifierar vårt beteende. Vi går i grynkorv, helt enkelt. Vi blir rädda för olika saker, beroende på våra erfarenheter, vår kultur, vår förmåga att tolka signaler.

I vårt land Sverige är vi rädda för jävligt mycket. Kanske beror det på att vi levt i generationer i mörker, kyla, överlevnadsångest och kyrklig terrorism. Vad vet jag. Du som läser min blogg då och då vet, att jag inte utger mig för att ha ensamrätt på sanningen.

Men det jag ser är, att vi har så mycket rädsla. Vi är rädda för vargar, skatter, muslimer, arbetslöshet, sjukdomar, fattigdom och auktoriteter - bland annat. Det finns tusentals exempel att rada upp, men det känns onödigt.

Allt detta får våra nervsystem att gå i beredskapsläge. Vi skapar en nation av adrenalinpundare. Vi behöver inte bungy-jump, klätterväggar, fallskärmshoppning eller filmer där människor blir mördade på riktigt. Det räcker med de nationella proven i territoriell gränsdragning, religionskunskap, rovdjurslära, socialdemokrati och demografi för att vi ska skakas i grunden.

Och det är inte fel. Tvärtom. Tack och lov att vi inte kräver mer för att adrenalinet ska flöda.

Låt oss vända rädslans förlamande kraft till något positivt. En slags problemlösning på högre nivå:

Vargar finns i vår närhet. Har nästan alltid gjort. Och är det inte vargar så är det ormar. Eller spindlar. Djur, helt enkelt. Djur har sina sov- och vardagsrum precis där vi vill kunna vistas trygga och glada – i naturen. Eller där vi vill bygga, dra vägar, låta fåren beta, sola näsan eller bara sitta ner och känna det gudomligas närvaro. I Egypten har man utrotat träskkrokodilen. Den finns nu bara i vilthägn. De som ansvarar för fångenskapen är bekymrade, eftersom man strategiskt avser att släppa krokodilerna i det vilda. Men – säger de – människorna kan inte längre konsten att leva sida vid sida med krokodilerna. Jag föreslår ett körkort, en certifiering: ”Man to animal – conflict resolution kit”. 20 dagar fördelat på 10 helger spridda över året så att man får alla fyra årstidernas problematik illustrerad. Därefter 4 revisionstillfällen per kurs.

Skatter är hemskt. De knipsar av en stor del av den åtråvärda lönesumman. De lämnar en bitter eftersmak eftersom det sällan går att omedelbart se resultatet av insatsen. Ingen ”i hela världen” berättar heller, vart mina pengar tog vägen. Stort svart hål. ”Finns i sjön”. Men nog skulle man kunna problematisera på filosofisk nivå och klämma fram ett antal härledningsbegrepp som skulle kunna leda fram till ett godtagbart axiom. Till exempel: Hur mycket el förbrukar ett universitetssjukhus? Vad kostar elräkningarna per år? Vem betalar dem – tacksamma patienter? Grundantagandet (axiomet) här skulle kunna vara: Det finns en himla massa saker som görs i ett samhälle utan att det finns en välvillig finansiär. Möjligen staten/kommunen. Då är det ju mina skattemedel som ryker. Tjo! Jag föreslår ett körkort igen: "Statens utgifter och tjänsteutbud." Om han inte vore död sedan länge kunde vi hyra in Platon som föreläsare. Eller vi kan ta Jimmie Åkesson - han verkar ha bra koll på vad en burkha-klädd invandrare med barnvagn kostar kontra tjänsterna i äldreomsorgen.

Nästa inlägg kommer att behandla arbetslöshet, sjukdomar, fattigdom och auktoriteter.

Jag borde ju också skriva om rädslan för muslimer, men jag vet inte om jag vågar, efter debaclet med de irakiska flyktingarna (se tidigare inlägg). Jag får se hur mycket jag törs.

Åh, dessa husdjur...

2011-01-24T20:03:00.002+01:00

De pockar på uppmärksamhet, men jag har inte tagit hand om dammråttorna idag heller - trots att de skällde och anföll mig när jag kom innanför dörren idag. Deras koppel hänger kvar på kroken i hallen som en dyster påminnelse om mina försummelser.

Ack ja.

Jag ställde ut en vattenskål till dem i alla fall – jag är ingen sadist – innerst inne….

Feng Shui på Röda Torget

2011-01-24T08:53:00.001+01:00

Ännu en gång har det gamla sovjet-Ryssland försökt ta sig vidare i historien. I DN idag läser jag att det har röstats om huruvida Vladimir Ilyich Ulyanov ska få en hederlig begravning eller inte. Majoriteten tycks ha tyckt, att han ska det.

Han har nu legat och skräpat på huvudstadstorget i 87 år. Visserligen har han för den ryska staten varit lite av en mjölkko med tanke på inträdesavgifterna från de aldrig sinande besöksköerna, men det är oklart om intäkterna försvarat utgifterna för underhåll, bevakning och annat.

Det finns naturligtvis en rad komplicerade sammanhang som gör – eller har gjort – att ”Volodya” legat där han ligger under en hel mansålder. Precis som det gör i alla situationer, där det är svårt att släppa taget, att förändra kurs eller helt enkelt inse att funktioner eller anledningar inte lägre är de samma.

Men så länge uppgiften att pyssla om det balsamerade liket är uttalad, utdelad och inlagd i budget är det svårt att se, om den verkligen behövs. Är det här något vi ska hålla på med, och i så fall – varför? Den analysen försvinner i det faktum, att ”det ska göras”.

Nu tar vi ett gemensamt beslut, du och jag. Under 2011 begraver vi våra egna balsamerade lik som ligger och skräpar framför våra ögon.

Vi behöver inte pyssla om dem längre. Tiden har gått, och vi behöver våra ”torg” till annat än mausoleer som ska underhållas. Vi behöver torghandel, gycklare, musikanter och parader.

Precis som ryssarna - det tror jag.

The McKinsey way

2011-01-22T00:31:00.003+01:00

Hur kommer man överens med livet?

Väderkvarnskämpen: Genom att slåss - till den sista blodsdroppen. På dem bara. Gem dem vad de tål. Jag ger mig inte utan strid.
Thomas av Aquino-style: eftertanke och analys. Problem ska lösas. Tänk, tänk, tänk.
Buddistisk approach: Människan är. Låt henne vara det - vara människa. Förlåt och gå vidare. Se ditt inre.

För mig just nu är det en blandning av alla tre.

Min grund är buddistisk. Först tänker jag igenom det oundvikliga. Människan är människa, och är det med fel och brister. Jag ska vara tålmodig. Vara förlåtande, pragmatisk och se vad som är bortom det uppenbara.

Det funkar i åtta fall av tio.

När det inte funkar analyserar jag . Kanske lite för mycket. Jag går in i Thomas av Aquino-mode. Orsak-verkan, beroenden-utveckling. Och hittar oftast inte en hållbar slutsats. Bara dumhet och ignorans. Då blir det svårt att accceptera utgången. Jag blir i regel sur. Trött.

I slutänden hamnar jag i Väderkvarns-mode. Don Quixote - here I come. Jag ser väderkvarnar överallt. Och slåss. Trots att jag vet att det är lönlöst. Att jag skjuter ut all min energi på något som är dömt att misslyckas från första början. Men jag kan inte ge upp - jag vet att jag har rätt.

Det är det jag tänker på ikväll. ( Bra fokus en lördagkväll, eller hur?) Hur kommer man vidare?

På konsultfirman McKinsey har man sagt några kloka saker, bl a:

"Att ta reda på hur de bästa gör, och imitera dem, är oftast den snabbaste utvägen."

Jag tackar för det rådet. Jag tror dessutom på det. I mitt fall blir det att lita till Dalai Lama. Igen.

Återhämtning

2011-01-20T17:35:00.001+01:00

Vi tar ett mellanspel.

Inga politiska eller värderande utspel idag. Det landade i 206 besökare i tisdagens inlägg, och det är mer än jag haft sammanlagt sedan jag startade (OK, inte riktigt, men nästan)….

Så idag tar vi det lugnt och fint. Jag tar på mig lokalreporterhatten – du vet, från i somras. Jag länkar omkring dig lite, så får du känna efter själv.

Dessutom funderar jag på att skaffa mig en kompis.

Det är så ensamt här vid skärmen.

Riskbedömning à la Migrationsverket

2011-01-18T23:25:00.003+01:00

Nu tror jag fan bor i gräset. Det är nog dags att slå näven i det berömda bordet.

Jag jobbar med säkerhet - och har gjort i många år - , och då framför allt med riskanalyser och riskbedömningar. Man brukar göra det med två perspektiv i sikte: sannolikhet (att ett hot löser ut) och konsekvens (av att hotet inträffar). På så vis får man en samlad bedömning av hur viktigt det är att man behandlar risken (gör något åt den).

I Sverige har MSB varit tongivande när det gäller myndigheters sätt att tänka ”riskhantering”. Andra regelverk som ISO-standarder, BITS och BASEL har påverkat sättet att värdera och bedöma hotbilder och värdeskalor. På det hela taget är ”myndighets-Sverige” ganska väl rustat med verktyg för att göra bra bedömningar.

Och hur gör de i praktiken?

Om en risk som löser ut skulle innebära fara för liv och hälsa – ja, då ska den enligt ovanstående potentater elimineras. Då kommer ekonomiska och andra faktorer i skymundan. Punkt.

Migrationsverket har missat den lektionen. De sov så gott med pannan mot skolbänken, när MSB trummade ut budskapet till alla regleringsbrevsstyrda organisationer.

I natt skickar de hem en bunt irakiska flyktingar till Bagdad.

Tjena, Migrationsverket. Städar ni upp på Bagdads flygplats i morgon bitti? Mopp och kallt vatten funkar på blod, har jag hört.

I media är det ganska tyst. I sena nyhetssändningarna på TV berättar man, men på DN är det tyst.Tack Svenska Dagbladet för att blamagen fick ett ansikte.

Jag tänker på Sandra Gustavsson, hustru till en av de utvisade och dotter till en av mina f d driftvärnskamrater, som nu blir utan hjälp och värme i vardagen och får uppfostra sina barn ensam.

Sverige är fantastiskt.

Och jag blir så förbannad - så j-a förbannad. Nu ringer jag Thomas Di Leva och ber om en enskild konsultation i "Hur man lyckas behålla sin människokärlek, trots att objekten bevisar sin ynkedom gång efter annan".

Nja.. eller Nej...?

2011-01-05T23:22:00.003+01:00

NEEEEEJ!

Varför är ordet ”Nej” så fruktansvärt svårt att anamma? Alla vill vi ju ”Nej”. Ofta. Välgrundat.

Men icke ("Neeej").

Man böjer sig. Man våndas. Man släpar tungan i gruset. Man –*typ* – väntar, det kan komma något som gör att ”NEEEEJ” inte blir nödvändigt, Kan – *typ* – få ett annat stuk.

Här hade jag tänkt lägga upp en tabell med exempel på situationer där jag kommer att säga ”Ja” fast jag egentligen menar ”Nej”. Men så insåg jag (tacka mig, kära du) att det blivit grymt patetiskt.

Så jag avstår.

Mer ”Neeej!” åt folket.

Så är det bara.

Inget modebloggande här heller, Ulrika......

2011-01-03T22:14:00.003+01:00

2010 kommer jag att minnas som året då ingen i min närhet dog. Döden gick förbi det året.

Hos mig. Däremot så dog 295 000 människor världen över i olika naturkatastrofer. Tahiti, Pakistan, Kina, Ryssland.

Om varje människa, som översvämningarna, jordbävningarna och bränderna tog, i sitt hjärta rymde 30 andra – då drabbades nästan 9 miljoner människor av katastroferna. En hisnande tanke, en förödande smärta.

Så är det att vara levande människa. Vi drabbas, vi sörjer, vi överlever. Som Marianne Fredriksson skriver i sin bok ”Hanna, Anna och Johanna”:

- Jag tror inte vi människor vore människor om inte sorgen fanns.

Som om vi behöver en relationspunkt för att veta vad som är bra i våra liv. En motvikt till övermod och hybris, lättsinne och ytlighet. Plötsligt slår den till, skjuter oss i knäna så att vi tvingas lägga pannan mot marken och inse, att varje del av tiden har ett eget värde – ska tas tillvara. Vi tvingas erkänna att vi saknar, att vi behöver andra varelser för att våra själar ska ha det bra. Så växer vi och blir starkare. Ärren efter sorgerna och förlusterna blir starkare än vävnaden runt omkring.

Men i ovan nämnda bok finns ytterligare ett konstaterande som är så sant:

- Men i varje ny storm värker det i de gamla ärren.

Så dessa 9 miljoner människor som bara under 2010 drabbades av det som inte får hända kommer att bära det med sig resten av sina liv. De kommer att påverka sina barn, sin omgivning och sina framtida människor med sina tysta ärrbildningar. Inom ett par generationer kommer miljarder människor att bära cellminnen av 2010 års naturkatastrofer.

Precis som vi idag gör, efter tidigare händelser.

Därför är jag extra glad åt, att 2010 för mig blev ett år utan personliga katastrofer – så att jag slipper bidra negativt till brahman – Världssjälen - ytterligare.

Jag har allt lite Thomas Di Leva i mig, eller hur?

"On Air"

2010-12-27T18:49:00.002+01:00

Kaj Kindvall.

Min ungdoms introducör (fanns det inget sånt substantiv så finns det nu). Till all musik som vid den tiden var värd att introduceras till. Tio-I-Topp, Poporama, Discorama. Och så Tracks.

Beredd med TDK-band (helst 60 minuters, för 90-minuters trasslade sig så ofta) satt jag med min bärbara Telefunken – blå plast och kromat handtag – ivrigt väntande. Med åren lite coolare, men likväl väntande.

Jag sög upp de åtråvärda och nyaste låtarna. Lite raspigt blev det ju. Jag spelade ju in via mick direkt vid högtalaren. Särskilda sladdar för att koppla in i kassettbandspelaren hade bara brorsan råd med.

Vid sidan om Radio Luxemburg var det veckans viktigaste moment – lyssna sig igenom programmet, snabb i tanken för att hinna med att spela in när låtarna man ville ha dök upp. Kaj var ofta snäll med påannonseringen – han anade nog att vi satt hemma med mikrofonerna….

26 år har Tracks rullat ut i vardagsrummen, tonårsrummen, fikarummen. Nu är det slut. Hej då, Kaj.

Det är så mycket som är slut.

Julen
Pengarna
Tålamodet -med alla som upprörs över att teknik och kyla sällan går ihop
Tiden som sambo istället för särbo

Nu börjar snart ett nytt år. Då hoppas jag att inget mer tar slut, utan att något fylls på istället. Kanske insikter. Insikter om att människor och djur lever sida vid sida i lika värde. Insikter om att vi påverkar när vi lever. Insikter om ansvar – svara an, tillit – lita till.

Gott Nytt År, min vän. Vi ses 2011.

Syskonkärlek?

2010-12-22T20:35:00.001+01:00

Jag blev för ett ögonblick alldeles ställd av en kommentar ”on the loose” från vardagsrummet. Ena dottern säger till den andra:

- Vart ska jag, vart ska jag? Har jag nåt extraliv, eller?

Jag gör mig beredd att störta in i rummet, förklara allt om filosofiska samband, Nietzsche och grabbarna, reinkarnationsteorier och världsreligiösa föreställningsteorier.

Då kommer nästa kommentar:

- Funkar inte. Jag har dött hur många gånger som helst.

Då hejdar jag mig. Jag är nog – förhoppningsvis – fel ute. De sitter ju där, levande. I alla fall i stort sett. Ingen av dem har dött en enda gång hittills.

Aha – de spelar ett dataspel.

Jag behöver inte förklara ”das Ding an sich”. Jag behöver inte undervisa i Livskunskap eller teoretisk forskning på empirisk nivå (sug på den, du!).

Jag kan fortsätta diska och släktforska.

Att umgås med de döda

2010-12-13T00:24:00.001+01:00

Jag släktforskar.

Det känns som om det ger mig lugn i själen och perspektiv på tillvaron.

Alla dessa människor – de har levt, drömt, hoppats, gråtit, svurit och älskat. De har tänkt många tankar – stora tankar om livet och världen, om Gud och försoning, om rättigheter och skyldigheter. De har tänkt ”små” tankar om hur morgondagen ska bli, hur mat ska komma på bordet, hur barnen ska överleva, hur skor ska pliggas och hur potatisen ska komma i jorden.

De har gått många, många mil – gått för att ge sina dagsverken till storbönders gårdar, gått för att be prästen om brevläsning, gått för att ge sin tid till indelningsverket, gått för att skriva in nyfödda barn och skriva ut de döda. Barfota i höstkall väglera har de stretat för att inte bli utskrivna ur kyrkan, inte bli straffade av länsman eller vräkta av jordägare från uttorp och backstugor.

De har gjort sina plikter. De har spelat sina roller i Sveriges historia.

Sådan är mina förfäders historia. I mina förfäders historia finns inga kristallkronor, inga persiska mattor eller porslin med bladguldskanter. Inga aktier som går upp eller ner, inga kapital att förvalta. Bara potatisåkrar, vattvälling, lungsot och statarlängor.

Så ser kanske din historia ut också. Alla dessa öden du inte förstår, alla dessa plågor du slipper, allt hårt arbete som du aldrig behöver erfara. Svält, loppbett, barnadödlighet. Kyla, lunginflammation och ständiga flyttningar. En adress om året – sedan en ny dragig stuga utan vatten, utan värme.

Och det är inte länge sedan. Inte många generationer har vuxit fram ur detta ursvenska arv. I mig rinner fortfarande statarblod blandat med svetten från vallonsmedernas slit vid ässjorna på de västmanländska bruken.

Du och jag sitter tryggt. Du och jag lägger oss inte hungriga. Vi har tagit ett kliv till i behovstrappan. Vi bor i Sverige på 2000-talet.

Var glad för det. Var tacksam och ödmjuk inför det faktum att historien är föränderlig. Men var vaksam på det faktum att historien kan upprepa sig. Vårda - noga - det som har åstadkommits genom andra människors mod och styrka, envishet och vision.

Gnäll inte så förbannat.

Vissa problem är absolut INTE till för att lösas.

2010-12-06T22:48:00.001+01:00

De ska vara där – synliga, ettriga och debatterade ska de få maskineriet att knastra och hacka. Skava i det normativa, liksom. Som det här, t ex:

Berusade äldre problem i äldrevård.
Jag vill ha fler sådana bekymmer. In med fler miljoner för att höja förvaltningskompetensen, i stället för att ta bort problemet. Bra tänkt, Danmark.

När jag sitter på seniorboendets veranda på sommarkvällarna med en gul våffelfilt om benen, en Mariestads Export i vänsterhanden och en Maredsous i höger – sjunger ”Mama, I’m coming home!” och dödskalleringarna skramlar om de viftande händerna och Ozzy-brillorna på näsan är ogenomträngligt svarta – ja, då ska personalen ha kompetens nog att sjunga med och hämta en ny bira när det är dags.

De ska ha modet och kunnandet att fösa in mig i rummet när det behövs, hålla mig borta från gubbarna på hemmet, ge mig nattmusik med Sisters-of-Mercy på IPod:en och fixa mig en Treo löst i ett glas Samarin till frukost.

Skulle det vara ett problem?

14-miljonersreflektion

2010-11-23T21:26:00.002+01:00

Ser ett bildspel från catwalken Victoria's Secret. 14 miljoner för en BH…. Jag vet inte vad jag ska tycka.

Livet tuggar på. Livet bjuder på stora svängar nu. Inte några fjortonmiljoners, men absolut i samma mentala nivå.

Jag har särbon på ”besök”. Han jobbar som lärare på Nackademin under några veckor. Vi lever plötsligt sida vid sida, fysiskt – inte bara mentalt.

Häftigt. Konstigt. Käckt. Vimsigt. Hur gör man när man bor ihop – delar vardag? Hur gör man för att ge varandra utrymme, lebensraum?

Är inte det den yttersta – den ultimata – mänsklighetsfrågan?

”Hur lever man tillsammans, utan att tappa bort de egna behoven, utan att bli egenkär och sur, att kunna ge utan att kräva”?

De problemen visade vi ju att vi människor inte hanterade – nu i valrörelsen. Vi har en utstuderad tendens i västvärlden att räkna profiter med utgångspunkt i var vi står på Maslows behovstrappa. Inte utifrån vad vi tror och känner att vi verkligen behöver.

När jag tittar åt sidan och ser min särbos profil där han sitter i stolen bredvid mig och tittar på Discovery med mig – då förstår jag vad ”dela vardag” betyder. Man softar. Surar. Jobbar. Diskar. Glor på TV.

Okej. Bra så.

Det betyder att 14 miljoner för en BH inte är att tänka på. Om han tycker att nån som kan ha en sådan är den han vill dela sin vardag (softing, surande, jobbet, diskande, teve-gloande) med – ja, då gav han ju inte sin vardag till mig, utan att kräva något i gengäld. Då satt han inte där i fåtöljen bredvid mig. Då satt han någon annanstans.

Eller hur?

Berlusconi och Haiti

2010-11-06T10:38:00.002+01:00

I Sverige blir det ett mediabrus som närmast kan liknas vid en jaktplansuppvisning när en bok om kungens äventyr för 30 år sedan ges ut. Det blir en kioskvältare som får Svensson att kravla sig till bokhandeln för första gången i vuxen ålder.

Italienarna däremot – de har fått öva på att vara tålmodiga med sina ledare. Nu är ju Italien kanske inte något centralt land i världen vad gäller ekonomiskt eller politiskt inflytande. Söker man på Italien på nätet, så är det mozzarella, semester, politisk korruption och fotboll som toppar resultatlistan. Inte deras insatser i världsfredsarbetet eller den industriella utvecklingen. Men ändå.

President Berlusconi har en konstitutionell makt som vår svenske kung inte har. Och han utnyttjar den till medborgarnas bristningsgräns när det gäller acceptans och tålamod. Nu har han kommit med ett nytt lagförslag. I och för sig är det kanske inte så märkvärdigt i sig – versioner av det föreslagna systemet tillämpas redan i flertalet europeiska länder, däribland Sverige. Men det är märkligt för att komma ifrån just Berlusconi. Det menar också både SvD och DN.

Att en man som så öppet och självklart betalar pengar för att ligga med kvinnor anser att det är på sin plats att kasta ut invandrade kvinnor som gatuprostituerar sig kan tyckas bakvänt. Bara för att Berlusconi har råd att hålla sina damer inomhus ska väl inte fattigare män straffas. De som inte kan betala för att hyra rum eller lokaler kommer ju att få se sina ”varor” försvinna ut från landet. Det är mycket orättvist anser jag. Berlusconis förslag hotar den ekonomiska jämställdheten.

Jag undrar om han har förstått det?

På ett annat ställe i världen hotas betydligt större områden i jämställdheten. För att inte säga hela samhällsstrukturen. Polisen skjuter barn, grannar slår ihjäl varandra i ren och skär rädsla att smittas av sjukdomar och ingen har råd eller kraft att hjälpa någon annan.

Haiti.

När det största nyhetsvärdet hade sjunkit efter jordbävningen i januari fanns det inte många journalister kvar för att följa kampen för överlevnad. En av dem som fortsatt sin bevakning är Michael Winiarski, en av DN:s reportrar. Han har nu nominerats till Stora Journalistpriset för sin insats. Grattis Michael - och DN, förstås. Bland annat tack vare Michael så vet vi att 2010 inte var något bra år för haitierna. Först jordbävningen med över 300 000 döda. Sedan tältlägerliv för över 1 miljon människor. Under hösten kom koleran, våld och död. Nu kom orkanen Tomas.

Jag tycker vi skickar Berlusconi till Haiti. All energi och ekonomi han lägger ner på att valsa runt med ”inomhusprostituerade” skulle han kunna lägga in i hjälparbete. Rensa bort likdelar, rasmassor, borra vattenbrunnar och plöja nya åkrar. Vill han, så kan han ju ta med sig alla de invandrare som efter 3 månader i Italien inte jobbar eller har fast adress. De vill han ju ändå kasta ut ur landet, så det vore väl en win-win. Och tänk så mycket nytta laget "Berlusconis Vagabonder" kan göra för Haiti.

YCDBRALAI

2010-10-30T23:24:00.002+02:00

Titeln låter som något som någon försöker säga klockan 02.45 utanför pizzerian i Hofors en lördagskväll.

Men – så är det inte. Det är en boktitel. Boken är skriven av Klas Hellberg och är dödligt seriös. Mycket nykter. Inte i närheten av ”sen-lördagskväll-kommunikations-artikulation”. (Förkortningen betyder " You Can't Do Business Running Around Like An Idiot".)

Jag var på sammankomst med mina arbetskollegor i går. Lättsamma lekar ledde till att jag vann den här boken med den skumma titeln. Jag vann också ett biografbesökskort, men livets krokiga omvägar gör att jag valde boken först – bio sen.

Det är jag inte ledsen över. Tvärtom.

Nu har jag fattat. Bokens författare citerar Cesar Millan, hundexpert:

”It’s not about the tools – it’s about how you are when you’re holding the tools.”

Om du inte vill läsa boken, så läs åtminstone det här:

”Några forskare gjorde ett experiment som gick ut på att man släppte in tjugo apor i ett rum där man byggt en trappa och hängt en klase bananer högst upp. I mitten av trappan monterades en sensor som löstes ut om någon passerade den, och då sprutades alla de andra aporna ner av en stark kall vattenstråle. Detta resulterade i att aporna ganska snart började hindra varandra från att försöka få tag på bananerna, för ingen ville ju bli blöt för att någon annan skulle på fest!

Efter ett tag gick därför ingen apa uppför trappan längre, för då fick man stryk. Då tog forskarna ut en apa ur rummet och satte in en ny apa. Den nya apan konstaterade snabbt att i det här rummet fanns en trappa, en klase underbara bananer och nitton idioter som var kvar på golvet. Halvvägs uppför trappan fick dock apan stryk av de andra aporna och lärde sig snabbt att det inte var någon idé att försöka få tag på bananerna.

Allt återgick till sitt lugna och stabila läge tills forskarna bytte ut ännu en apa och samma visa upprepades. Så småningom visste därför de kvarvarande aporna att det kommer att komma nya apor som ska tuktas och de stod därför beredda direkt när en ny apa släpptes in. Detta ledde till att forskarna till slut kunde montera bort sensorn – det var aldrig någon apa som överhuvudtaget försökte ta sig uppför trappan. Bland de tjugo aporna rådde helt enkelt ett slags anda av att ”så gör vi inte här inne”.

Det hela slutade med att man hade bytt ut alla tjugo aporna och monterat bort sensorn. Alltså: det fanns ett rum med tjugo apor varav ingen någonsin hade upplevt att bli bestraffad med vattenstrålen för sin initiativkraft. Detta samtidigt som sensorn var bortplockad och vilken som helst av aporna när som helst hade kunnat gå uppför trappan och hämta bananer åt både sig och sina kamrater.”

Är du en av de tjugo? Är jag en av de tjugo?

Sunday Blues

2010-10-24T23:46:00.001+02:00

Åh, Gud! Jag fick just en uppenbarelse. Genom en B-film - är inte det ironiskt, so what.....

Susan Sarandon (döende i cancer) säger till Julia Roberts (gift med barnens far):

"Vi människor behöver inte välja. Vi kan få precis det vi vill. Mina barn kan älska oss båda. Jag har deras förflutna. Tillsammans har vi nuet, och du har deras framtid."

Kanske var det så mina barns far såg livet. När han visste att han skulle dö av sin ALS, så satte han sig ner med mig och såg mig djupt in i ögonen.

"Ta hand om din relation med JU" sa han. "Du kommer att behöva honom när jag är borta. Barnen kommer att behöva honom."

Kanske är det så vi ska se våra liv generellt. I vissa synvinklar har vi det förflutna, och det kan ingen ta ifrån oss. Vi var där. Vi såg, vi segrade (eller förlorade). Vi gjorde historia.

I vissa fall har vi Nuet. Här är jag. Du är här. Låt oss dela tiden - berika tiden. Ge mig - jag ger dig.

Att ha framtiden i sina händer är mycket mer ansvarsfullt - tungt. I dina händer vilar jag. I mina händer vilar du. Var med mig i Nuet, så ska jag ge dig Framtiden.

Jag har ett förflutet. Det förvaltas av - ingen.

Jag har ett Nu. Det förvaltas av alla dem som står mig nära. De gör ett bra jobb.

Jag har en Framtid. Den förvaltas av mig. Gör jag ett bra jobb?

Hur ser din framtidsförvaltning ut?

(Gud, vad mycket skit jag pratar - jag längtar efter att ta med mig särbon och åka till Malmö och dricka bärs med "de mina". F, D, R och J).

Krigsrubriker och jäkelskap

2010-10-20T22:42:00.001+02:00

Nu kommer vintern. Snö ska skottas, gångar sandas, tanter ska bryta lårbenshalsar, bilrutor ska skrapas, julmarknader ska besökas.

Men framför allt ska vi frysa igen. Länge.

Vi ska svära över att vi inte handlade vinterjackor och GoreTex-kängor medan tid var och affärernas hyllor inte såg ut som i ryska varuhus under Kalla Kriget. Ungarna får gå med fjolårets täckbyxor flaggande strax ovanför fotknölarna.

Och vi vuxna ska genomlida några månader av sömnproblem innan första elräkningen efter högvintern kommer, så att vi får se vad notan slutade på.

Medierna drar sitt strå till stacken för att hjälpa läkemedelsindustrin till bättre resultatsiffror för Q1 2011. Krigsrubrikerna är i Arial 40, fetstil:

”Risk för rusande elpris i vinter!” (SvD 13/10), ”Prischock på el väntar – så ska du agera!” (DI 12/10)

I en artikel i DN idag vänder Telge Energis vd Johan Öhnell lite på steken och försöker få ett annat perspektiv på förbrukningsångesten. I stället för att skapa oro och kaos omkring förbrukningsvolymen - och därmed slutnotan - så pratar han om vad vi förbrukar, hur vi förbrukar. Vilken typ av el konsumerar vi?

Vi använder till exempel el från kolkraft för att värma våra bostäder, i stället för el från förnyelsebara energikällor – som påverkar utsläppen av koldioxid på ett positivt sätt och bidrar till en utbyggnad av vindkraften. De flesta av oss tror, att det är bilarna som släpper ut mest koldioxid, när det i själva verket är uppvärmningen av våra bostäder som bidrar mest till utsläppen. Och det kan vi alltså påverka – en villaägare som i dag värmer sitt hus med omärkt el kan minska sina CO2-utsläpp med 13 ton om året genom att köpa el från vindkraft.

Underbart. Jag har ett val. I stället för att vrida mig i ångest över vårens slutnota på elförbrukningen, så ska jag titta över hur jag förbrukar min el och vilken el jag kan välja att förbruka.

Det är lite som min allmänna ”vinterångest”. I stället för att oroa mig för att jag ska frysa, instängd i ett halvårslångt mörker så ska jag skaffa mig ett flertal varma filtar att lägga fram i soffhörn och på sängarnas fotändor – färdiga att vecklas ut när det är dags. I stället för att oroa mig för halkan ska jag ladda upp med broddar till oss alla i familjen att ha i handväskorna i preventivt syfte.

Jag väljer att förbruka grovsalt på gångarna, ljus i kandelabrarna, broddar på skorna och köper filtar i ekologisk ull.

Den här vintern ska bli bra.

2010-10-13T23:30:00.002+02:00

Jag är lite off line för närvarande. Det jag skriver nu skulle jag har publicerat i måndags. Jag hoppas du har överseende med det. Fördröjningar skärper simultanförmåga och verklighetsuppfattning (Cicero).

Vi mötte varandra på trottoaren.Jag var på väg mot stationen. Vart hon var på väg vet jag inte.

I nedkippade och snedgångna svarta promenadskor, bylsiga svarta byxor, lång smutsgrå jacka och en brun sjal om håret. Ögonbrynen var sammanväxta vid näsroten. Hon var mycket blek.

Jag måste sakta ned farten vid mötet – annars hade vi kolliderat.

Hon saktade också ned. Hon stannade faktiskt. Precis när vi står mitt emot varandra spottar hon rejält framför mig och stampar på loskan. Sedan går hon vidare.

Jag vet faktiskt inte varför det berörde mig så illa. Visst förstår jag att handlingen säkert hade en symbolik. Men jag kan inte läsa den. Den betydde inget konkret för mig.

Men jag blev upprörd. Orolig. Som om hon satt en förbannelse på mig. ”Black magic woman…….”

Nu sitter jag och väntar på att J:s tåg ska komma in. Vi ska få några bonusvardagar tillsammans. Det känns bra i magen – och i själen.

Men – jag kan inte låta bli att undra över vad det där spottandet betydde….?

Trött.

2010-10-09T00:38:00.003+02:00

Extermisterna invaderar Europa. Det tror i alla fall den franska underrättelsetjänsten såväl som den pakistanska. Kanske är just nu 25 islamistkrigare på väg. Vad de ska göra här är lite oklart. Säkert ska de skära halsen av oss otrogna européer eller också ska de växla sitt i "Arabiska Kronor" stämplade sparkapital till motsvarande volym EURO.

Eller också vill de lära sig av Frankrikes president Nicolas Sarkozy hur man hanterar icke önskvärda etniska minoriteter.

Hur som helst så får det mig att bli tårögt historisk. Jag tänker på hur det skulle kunna ha varit på 1000-talet i relationerna mellan kristna och muslimer.

Vetenskapligt belagt är ju i alla fall, att då var det lite tvärtom, om man säger.

År 1095 sätter en samling extremister på sisådär 20 000 kristna (eller hungriga och understimulerade) män satte kurs mot Outremer , det vill säga Det Heliga Landet. De leddes av Peter av Amiens, en fransk predikant. Tyvärr bet de i gräset så fort de kom in i Mindre Asien och de nådde aldrig målet. (Man skulle här kunna göra parallellen till den mängd av individualistiska Jihads som inletts och knalldött under de två senaste århundradena.)

Påven själv eldade i spisen eftersom han ville att den franska adeln skulle fokusera på något annat än sina egna inre konflikter. ”Ut och jaga mohammedaner, grabbar!” sa han från sin plyschbeklädda stol. ”Befria Det Heliga Landet från islam! Döda en mohammedan och få absolution!” Och adelsmännen som ville skaffa lite att lägga i CV:t gjorde som han sa.

Så rullade det på. Tempelriddare och löst sammansatta korstågsarméer brände, slaktade och söp runt Det Heliga Landet. Allt som fanns i det geografiska närområdet skulle ”befrias”. År 1099 intogs Jerusalem av en något mer organiserad skara på det mest blodiga sätt man kan tänka sig. Nu säkerställde man förmodligen en evighetslång konflikt med muslimerna.

Det kristna ravepartyt i Mellanöstern fortsatte i Guds namn i många år. Men – så klev Saladin in på arenan och städade upp. Vapenstillestånd uppnåddes och Friden och Fröjden kröp försiktigt fram ur ruinerna.

Men ta mej f-n: år 1187 var den där fransosen de Chatillon tvungen att brösta upp sig och dra igång en ny skölja angrepp i kristendomens namn. Han slog bland annat ihjäl ett gäng pilgrimer på väg till Mecka. Öppet krig följde och det skramlades rejält under ett antal år. Saladin fick kämpa på för att slutgiltigt rensa ut korsfararna, men han lyckades.

Nå, vad är poängen? Jo, ur min synvinkel är poängen egentligen ingen alls. Det som händer i världen är bara ständiga upprepningar, imitationer och parodier på sånt som redan prövats eller genomförts. Nihil sub sole novum est som de gamla romarna sa ( "Ingenting är nytt under solen").

Om vi här i Europa är rädda nu när extremisterna antas komma och smälla av bomber och granater – förstår vi då hur rädda människor runt om i världen har varit när vikingar och korsfarare kommit över sanddynerna med stora svärd i hand? Skrik och bränder, lemlästningar och svält. Fransmän och belgare i Afrika som satt skräck i hela stamnationer med sitt slaktande, torterande och plundrande. De amerikanska och ryska krig som alltid utspelats på borta-plan – i andra människors vardag med för dem obegripliga syften och mål men som ruinerat deras liv, dödat deras nära, skapat minnen som aldrig kan tvättas ur.

Är det vi mer rättfärdiga än de islamitiska krigarna som drar ut över världen för sin tro och sin övertygelse om sin egen förträfflighet. Knappast. Bara ett annat perspektiv.

Tack, Angelfire och Gabriella för att ni fick igång mig…

Dream on, dream on....

2010-10-04T14:48:00.001+02:00

Om jag blundar kan jag nästan inbilla mig att jag är någon annanstans. Jag kan nästan tro på, att jag sitter i en skogsbacke med utsikt över en blank sjö med berg i bakgrunden.

Jag kan nästan känna brisen, doften av tall och gran. Nästan höra tystnaden.

Om jag anstränger mig, så kan jag känna trätrappan under fötterna, när jag går in i huset med famnen full av vedträn som doftar jord och torra löv. Trasmattans mjuka dämpning av mina steg över köksgolvet och katten som snor sig kring benen.

Höstmörkret som ramar in min kvällspromenad störs bara av grannens traktor på en halv kilometers avstånd och från bäcken hörs ett avlägset och försynt susande.

Men så öppnar jag ögonen och ser tusen ilskna resenärer på pendeltågsperrongen. Skriket från 20 tågsätt som bromsar, polissirener i bakgrunden, larm från dörrar som stängs, hundar som skäller, prat i mobiltelefoner, bussar, lastbilar, barn som gråter.

Jag tror jag ska blunda mig genom livet.

Världens Bästa Verksamhetsplanering

2010-10-03T23:41:00.002+02:00

Hösten lägger sig som en blöt disktrasa över det som en gång var att betrakta som ett liv.

Kylan om morgnarna kryper in i porerna och paralyserar nervsystemet. Som en metereologisk “Alien”. Dimman snor runt fötterna.

Då är det dags att krypa in i rum 12 på Insjöns Hotell och tillsammans med hjärtevännen stoppa i sig god mat och Ripasso. Att göra “verksamhetsplanering” för relationen.

Det känns som att komma hem. Rum nr 12. Rååsa vin på rummet. Världens bästa mat. Långt borta är besvikelserna efter valet, oron för det nya jobbet, praktikaliteterna runt ungar, sjukdomar och ekonomi. Vad spelar allt det där för roll, när nyckeln till rum nr 12 är av mässing och inte av plast, och när nyckelhållaren är så stor att man kan slå ihjäl en älg med en?

Köket stänger egentligen klockan 17 under lågsäsong, men naturligtvis fixas middag klockan 18, bara för att man inte vill äta klockan fem.

Köket saknar råvaror men bygger ihop en trerätters ändå. Inga jordgubbar, men de trollar ändå fram en dessert till mig av melon och skivad parmesan.

Oxfilén faller sönder framför mina ögon. Jag njuter.

Under promenaden i “centrum” faller mörkret allt tätare. Vi känner att vi lever. En flaska rödvin senare på hotellrummet pratar vi allvar, framtid och smeker fram just det där vi behöver: ett “Vi” i allt det “Offentliga”.

Det är det som är så bra med verksamhetsplanering på Insjöns Hotell. Det lockar fram plattformen i livet.

Och människorna som jobbar på Insjöns Hotell – och maten som de serverar - lockar fram det bästa hos oss.

Jag vaknar - lätt bakis - av att mannen i mitt liv kastar sig handlöst i sängen bredvid mig och för full hals vrålar:

"- Frukost!"

Söndag på Insjöns Hotell.

"Go down, Moses...."

2010-09-28T23:51:00.001+02:00

Efter flera år av Rix FM i radions morgontimme har jag varit i Limbo ett tag.

Sedan Gert Fylking gått vidare i livet, och Titti Schultz valt att ha sovmorgon på obestämd tid (forever?), har jag valt att stänga av behovet av pratglada hejarop på morgonen. Inget har verkat passa frekvensen hos min morgonhjärna.

Förrän nu. Jag har upptäckt P3:s Morgonpasset.

Nu snackar vi.

Tack. Nu skrattar jag igen. Jag kan åter börja dagen med den mentala fläckborttagning som jag saknat så länge.

I morse debatterades med största allvar (!) vilket namn “tisdag” borde ha i etern.

“Super Duper Tisdag” och “Terrortisdag” var några förslag, Ett lyssnarförslag vann: “Lill-Fredag”.

Motiveringen var, att onsdag kallas “Lill-Lördag”. Då borde ju tisdag vara “Lill-Fredag”.

Mycket bra. Jag gillar allt som inte indikerar en anrikning. Allt som säger att vi i stället väntar på något bra är OK.

Denna morgon är alltså en morgon där vi väntar på nåt bra – nåt där vi vilar i ett skede som har ett bestämt positivt värde.

Vi gillar helger. Vi gillar frihet. Vi gillar leasure.

Tisdagar är “Lill-Fredag”.

Jag väntar på helgfriheten.

Men varför är 5 av 7 dagar värderade till ofrihet?

Fredagkväll i Timmerkojan...

2010-09-25T00:15:00.002+02:00

Jag måste få berätta en historia:

Det är sent.

Njae – inte för dig, kanske. Jag har varit ute på lokal med gamla arbetskamrater, och klockan är ungefär kvart över åtta på kvällen.

Buss 401 hem från Slussen.

En tjej av mellanöstern-ursprung goes bananas när hon upptäcker att hon inte hittar sitt busskort. Hon far omkring som ett yrväder i bussen - den egna handväskan, säten i närområdet och alla tänkbara skrymslen genomsöks. Hon är bara tonåring och har nära till panisk förskräckelse.

En gubbe vänder sig om till sin "dam" och säger: "Kolla - de där negrerna kan inte ens hålla ordning på ett busskort!" Varvid "damen" flabbar lite vingligt.

Jag - som just ska gå av bussen - vänder mig om till gubben och säger:

"- Och det är ju tydligt, att en vit gubbe inte kan få sina fåtaliga hjärnceller att mobilisera en begåvning som är i närheten av att betraktas som normal."

Jag vet inte om "negern" fick ordning på var busskortet var, men jag vet att "den vita gubben" inte fattade "Jack Shit" av vad jag sa...

101 dagar

2010-09-21T23:39:00.001+02:00

Nu är det snart jul.

Du tror att jag inte är riktigt klok, eller hur?

Men tänk lite nu: det är 101 dagar kvar till julafton. För 101 dagar sedan – vad gjorde du då?

Det var den 12 juni 2010- hade du semester? Var du på en strand eller satt du ensam på kontoret och petade i något excel-ark medan kollegorna solade tårna på Sicilien, Aruba eller Österlen?

Är juni verkligen bara 101 dagar bort?

Det var ju så kort tid sedan. Hur kort tid är det då inte kvar till julafton?

Hur korta är inte våra liv? Varför tillbringar vi så mycket av den korta tiden med att planera för det som ska komma? Det som ligger så långt fram, men som så snart är här? Så snart att vi inte hinner med att uppfatta att det redan blivit gårdagens nyheter?

Nuet idag - är gårdagens prognos.

Jag skulle vilja leva här och nu. Jag skulle vilja att mina val styrdes av det jag vill göra innan jag dör. Det jag vill uppleva. Det jag vill berika mig med.

Jag vill inte vänta. Jag är tydligen socialdemokrat – JAG VILL INTE VÄNTA.

Jag vill inte vänta på att barnen blir stora, att jag blir ekonomiskt oberoende, att jag får precis det jobb jag vill ha, att jag vinner på Lotto, att mannen i mitt liv får tummen ur arslet och friar, att mina vänner får tid med mig, att jag får ork att ta mig upp ur soffan, att jag får tillfälle att göra en hole-in-one.

Jag vill bara slippa ångesten som äter upp mig inifrån och ut. Jag vill leva. Här och nu. Jag vill veta att mitt liv inte varit en ”mellanvalsperiod”.

Om 101 dagar sitter jag i skruvstädet. Då genomlider jag det traditionella firandet av en högtid jag inte begriper syftet med. Då kondenseras allt jag vänder mig emot: nationella traditioner utan mening, ekonomisk stress utan pay-back, förväntningar som aldrig kan uppfyllas, den ultimata byxneddragningen och den effektivaste drömkrossningen.

Trots att jag inte ville, trots att jag ville sitta på en kobbe i havsbandet och lyssna på tystnaden. Eller i ett stenhus på Cypern.

Vad jag gjorde den 12 juni i år? Ingen aning – det är ju så länge sen…..

Karl-Bertil Jonssons julafton (tolkas efter personlig förmåga)

2010-09-16T22:18:00.002+02:00

Lycka är att göra något betydelsefullt tillsammans.Idag har jag gjort det tillsammans med min äldsta dotter.

Vi har varit och “förtidsröstat”.

Min äldsta är – lyckligtvis – övertygad om att röstning är en demokratisk skyldighet. Att rösta blankt är “no option” - hellre starta ett eget parti än att visa sitt missnöje med etablissemanget genom att lämna walk over.

Bra tänkt, H!

Röstningen föregicks av en snabbkurs i processen:

I Sverige – till skillnad från de flesta länder i världen – är det hemligt att rösta. De flesta tar en lapp från alla partier, går in bakom skynket och lägger i sina partilappar i kuverten. De lappar man inte använder hemligstämplas och tas med hem för att destrueras i soptömningen.

Jag gör inte så. Av miljöskäl. Jag tycker det är fånigt att slösa på papper på det viset. Jag tar de partilappar jag kommer att använda och går in bakom skynket. Skulle någon se vilket parti som stod i rubriken, så – what the fuck. Jag står för min åsikt.

I andra länder föregås valdagen av intensivt debatterande på kaféer och kvartershak. Meningsmotståndare vässar sina åsikter, repliker och argumentationer, kaffe kastas i ansikten och livet fortsätter som vanligt därefter. I Sverige är det synonymt med sexuellt trakasseri att fråga vad någon röstade på.

Till min stora glädje tog dottern valsedlar från ett parti i alla färger och gick in bakom skynket.

Go, girl – go! Kvinnor som står för sina val – det är det parti vi ska bilda under mandatperioden. Vi är i alla fall två medlemmar...!

KSFV - kom ihåg det till år 2014!

2010-09-09T21:28:00.001+02:00

I morgon lämnar jag in min telefon och min dator och tar det sista klivet ut genom företagets entré. Efter 4 år. Det är den kortaste arbetsperiod jag haft hos en arbetsgivare. Det känns konstigt. Men bra.

Jag har äntligen insett att envishet inte alltid är en dygd. Jag är av den sorten, att jag ror och ror – har jag fått nåt skit i båten så ska den iland. Oavsett insats, oavsett om ekan läcker som en sil eller om jag innerst inne vet, att jag aldrig kommer iland. Jag fortsätter ro. Man ska ju inte ge sig.Att ge upp är ett misslyckande.

Men – den här gången har Thomas Alva Edison äntligen fått mig att förstå: ”Jag har inte misslyckats” sa han. ”Jag har bara hittat tiotusentals sätt som inte fungerar.”

Om tiotusentals sätt inte fungerar, då är det dags att låta saken bero. Dags att lägga energi på annat.

En som hållit sig vid liv och utvecklats, trots att uppförsbacken skulle ha knäckt den starkaste elefant - redan under de första 5 graderna – är Ozzy O, The Prince of Darkness. I senaste numret av Allt om Vetenskap konstateras, att han borde varit död flera gånger om. Det är i och för sig ingen raketforskning för oss som varit hans skugga de senaste 40 åren, men det är intressant att få en vetenskaplig analys av problematiken. Genomikföretaget Knome i Massachusetts kommer att kartlägga Ozzys fullständiga DNA-sekvens för att kolla upp hur i hela friden en människa kan må så pass bra efter mer än 50 år av gravt missbruk. Det kostar egentligen 40 000 USD, men Ozzy får det gratis. Han själv motpresterar genom att donera sin kropp till vetenskapen efter det att han har vikt in klövarna.

Jag gläds åt en annan sak idag. Så här i valtider är media fullproppat - som en resväska på väg hem från Taxfreeland - med propagandistiskt och lättsmält valfett. En av de hetare frågorna är den samhällspolitiskt och globalt påverkande frågan om burkha i svenska samhället. Debatten bygger på känsla, retoriken är byggd som en saga av Bröderna Grimm.

Först lite allmänt svammel om vargar som ska svälja hela kommunikationsapparaten i ett enda glufs. Sedan lite uppförsbacke mot individuella värden, samhälleliga strukturer och kulturella förbehåll.

Sedan rasar vi ner i fyrtio knop under magpirrande skrik om skola, utveckling och förtryck. När backhopparen väl får stopp på ekipaget avslutas debatten med en försäkran om att loppet är empiriskt vederlagt. Backhopparna Björklund, Demirbag-Sten och Bauhn får ursäkta en obildad och buddhistisk världsmedborgare, men jag tror inte ett ögonblick på att debatten har ett skit med empirism att göra. Jag tror den handlar om känslor, om magont och rädsla. Jag ler brett när jag läser Nabila Abdul Fattah ”Burka är inte den viktigaste skolfrågan” i gårdagens Metro.

Nabila: Äntligen sätter någon upp någon form av empiriska ramar. Tack för det. Du pekar på helt andra frågor som väcks i den märkliga debatten. Som till exempel: Om man inte kan ha burka i skolan för att undervisningen bygger på att man kan se varandra för kommunikationens skull – hur ska vi göra med alla blinda människor?

En enkel fråga, men som knappast kan besvaras av Björklund för tillfället.

OK – jag har inte Ozzys genetiska förmåga att överleva uppförsbackar. Jag har inte Nabilas förmåga att argumentera sönder idiotiska slutsatser.

Men jag har möjlighet att gå ut genom dörren i morgon eftermiddag. Och det ska jag göra.

Förbifart Blå Huset

2010-08-31T20:16:00.001+02:00

Jag gnäller ständigt om biltrafiken i Stockholm. 20 minuter för att ta sig 1 kilometer. Propp i tunnlar, kö på raksträckor, 7 km/h där sikten är fri och livet som styrman borde leka.

Men – jag ska aldrig mer gnälla (säger jag nu).

Den 23:e augusti rapporterade DN om en gigantisk trafikinstallation – en tio mil lång bilkö utanför Peking. Idag, den 31:a augusti, har kön vuxit med 90 mil och man tror att det kommer att ta några veckor att lösa upp den.

Kan detta vara en ”driver” i debatten om Förbifart Stockholm”?

Magnus Andersson, liberal till läggning och åsikt, har ett intressant blogginlägg och som tur är har han också fått intressanta kommentarer. DN har en temadag i tidningen om just Förbifart Stockholm, en fråga som splittar stockholmska familjer och rör upp ounderbyggda och traumatiska köksbordsdiskussioner.

Jag skulle mer än gärna bygga en Förbifart Blå Huset – för blomflugor. Då kunde de svischa förbi med all sin genomskinliga elegans, utan att behöva trängas i mitt kök. Just nu överglänser de den kinesiska bilkön. De trängs och klampar omkring i maten, surrar runt bröd och krukväxter, låter sig dras med i min inandningsluft och skymmer sikten ut genom glasögonrutorna.

Nu får det vara nog. Jag struntar snart i ekologin, ekonomin och inför eutanasi - för blomflugor.

I Mumindalens trygga ro....

2010-08-30T10:27:00.001+02:00

I de politiska partiernas valbroschyrer framställs ett samhälle baserat på ordning och reda, jämställdhet, rättvisa och empati. Oavsett vem som skrivit manifesten, så ser det ut att bli ett riktigt lyft för Sverige efter den 19 september.

När man tittar ut genom köksfönstret denna förhöstsmorgon undrar man hur det ska gå till. Hur ska man kunna vända den verklighet vi har? För den ser inte särskilt rolig ut:

En kille utan armar och ben anses av Försäkringskassan inte riktigt kvalificera till personlig assistans.
Leif Axelsson

En familj som utretts av Socialtjänsten får sin utredning offentliggjord för att en handläggare tappar sitt USB-minne under en karuselltur.
USB-strul

De som vi i förtroende valt för att representera oss i förvaltningen av de demokratiska värdena i samhället – de skolkar från sitt uppdrag.
Politikerskolk

Jag blundar och föreställer mig Sverige efter valet som Mumindalen. Också i Mumindalen råder en förbryllande avsaknad av logik och struktur. Var och en lever i sin egen lilla bubbla, fullt upptagen med att roa sig, bekymra sig eller leta efter saker som inte finns.

Men i Mumindalen finns Muminmamman. Vilka gigantiska eller mikroskopiska problem som än uppstår har hon jod i sin handväska och kan lösa allt.

Vem av våra ledare i politiken kommer att kunna axla Muminmammans roll för Sverige under de kommande fyra åren?

2010-08-29T23:35:00.002+02:00

Efter en helg med särbon väntar nu en ödslig vecka. Igen.

Jag roar mig just nu med att ”hålla koll” på honom. Det gör jag enklast genom trafikinformationen på Trafikverkets hemsida.

Han kom iväg från Stockholms Central enligt tidtabell. En minut sen från Arlanda och avgång från Uppsala hade förseningen vuxit till 2 minuter. Vid avgång från Sala kvarstod 2-minutersförseningen, och i Avesta/Krylbo hade den ökat till 3 minuter. I Hedemora sjönk den till 2 minuter. Vid Säter hade tågföraren kört in förseningen och avgången var enligt tidtabell. Landningen i Borlänge skedde prickfritt. Även avgången därifrån, men då hade han ju klivit av. (Det vet jag, för han ringde för en stund sedan.)

Tänk om livet vore så enkelt. Tänk om man kunde hålla koll på sig själv via en trafikinformationstjänst. Hur skulle det kunna se ut?

Hon kom iväg från Livmodern alldeles för tidigt – 6 veckor faktiskt. Skulle man ha gått efter tidtabellen borde hon ha fötts den 1 april (men hon lyckades bli ett aprilskämt ändå). Vid Skolstart hade den för tidiga avgången vuxit till 13 månader. Vid avgång Konfirmation låg ”försprånget” kvar och så också vid Gymnasiestart. Vid avgång från station Högskola hade tågföraren fortfarande inte sölat tillräckligt för att minska försprånget – samma intervall.

Vid stationen Barnafödande hade äntligen piloten fattat att det finns en broms. Här anlände hennes tåg 6 år efter tidtabell. Vid stationen Tonårsförälder hade den för tidiga avgången reducerats till 2 år.

Phu. Tack, Livet. Jag hoppas att jag kommer i kapp.

Nej förresten - jag hoppas att jag vid stationen Livets avslut fortfarande ligger före tidtabell….. Långt före!

Mitt pyttelilla Universum

2010-08-25T19:17:00.002+02:00

Idag åt jag lunchlåda med en av mina bästisar på jobbet, kamrat O. Min låda innehöll resterna av gårdagens magnifika middag bestående av kokta ekologiska rödbetor, kalops på nötbog med mycket lök samt basmatiris. Jag kände mig helt nöjd, även ”dagen efter”.

Det fanns flera orsaker till att jag kände mig nöjd. Dels var det ju förstås ”recycling”-känslan. Bra för samvetet, bra för plånboken. Men också känslan av att jag åt ”bra” mat. Receptet hade jag hämtat ur kokboken ”Sockerfria kokboken” (vilket i o f sig är ett syftningsfel, tycker språkpolisen). För mig som diabetiker känns det bra att jag kommit mig för med att försöka laga mat som hjälper mig att bli friskare.

En annan orsak till högt nöjdhetsindex var nog, att kalopsen tjänat på att vila över natten. Det var riktigt gott!

Jag brukar ha koll, men vad kamrat O hade i sin låda har jag faktiskt ingen aning om. Och det beror på det så kallade ”överraskningsmomentet”.

Plötsligt – när vi sitter där vid det alldeles för obekväma lunchbordet – pekar han med gaffeln på en papperskasse, som han ställt upp på kortsidan av bordet. ”Öppna och titta!”

Där – där står en ask med japanska skrivtecken på. Jag ser! Jag förstår efter en evighet vad det är!

Det är en (oöppnad – gud vad kamrat O måste ha kämpat emot….) flaska 21-årig Nikka maltwhisky.

Jag har skrivit tidigare om min obsession när det gäller japansk whisky. Gud ske pris, att O har valt en japanska som livskamrat och mor till sitt barn! Att han släpat denna klenod över världshaven i en påse av japansk papperskvalité fick nästan tårarna att stiga i ögonvrårna. Att han ger den till mig – ja, det fick mig nästan att undra över hans mentala hälsa.

Nu väntar jag bara på att äldsta dottern ska komma hem, så att vi kan lyssna på japansk tema-pop och provsmaka….

Livet känns ljust.

En vinglande värdegrund?

2010-08-23T20:02:00.002+02:00

På Rapport just nu pratas det skolpolitik inför valet. ”Mannen-på-gatan” får frågan om skolpolitiken är viktig för honom i det här valet.

”Absolut” svarar mannen. ”Mina barn är ju i skolåldern – sju och nio år – så det är viktigt.”

Fullt förståeligt. Men – tänker jag – skulle det inte vara viktigt för alla, oavsett barnens ålder eller inga barn alls?

I skolan läggs grunden till nästa generation svenskar. De som ska förvalta samhällsarvet. De som ska värna om demokratiska värden, lägga strategierna för utveckling och förvaltning av framtiden.

Borde inte barnomsorg och skola vara viktigt för oss alla? Eller ska jag rösta på KD när barnen är bebisar, Folkpartiet så länge barnen går i skolan, Vänsterpartiet när jag är yrkesverksam och Socialdemokraterna när jag blir gammal? Moderaterna om jag ärver en förmögenhet?

Äntligen hemma

2010-08-18T23:55:00.003+02:00

Jag har sovit dåligt. Med jämna mellanrum har jag vaknat till, kollat klockan och undrat var de är. Är de över Medelhavet nu? Har de lämnat luftrummet över Turkiet?

Klockan 06.25 (35 minuter före utsatt ankomsttid) landade de på Arlanda. K och T är hemma i Sverige. Gode vännen L hämtade hem dem och levererade dem lååååångt innan förväntad tid.

Allt bagage kom med rätt flyg och utcheckningen tog typ 7 sekunder. Ingen trafikstockning idag norrifrån. ”Whutt?” som Anna säger.

”Minstingen” och jag fick dock avbryta välkomst-tjohejsandet för att ge oss iväg till Kungsholmen och hennes första-dag-på-nya-skolan. Förälder som man är blev man utkastade efter en timme, och fick tillbringa sin tid i förskingringen på Kungsholmen.

Jag upptäckte Norr Mälarstrand.

Jag sitter på en bänk och hör vattenrörelser och kluck mot båtarnas skrov. En man i randig frottémorgonrock och plastbadtofflor kommer från en av bryggorna. Det går fortfarande att ta ett morgondopp i Stockholms innerstad.

Joggare, hundrastare och turister med kartor och kameror passerar.

Gräsänderna som simmar omkring i den lilla dammen bredvid mig gör några rörelser med huvudena. De drar huvudet bakåt, så att halsen skjuts mot ryggen och nickar till. Snabba, upprepade rörelser. Jag undrar vad det betyder. Det gör de inte när de simmar ensamma – bara när de simmar i par. Hmmm…?

Ett gäng grabbar i mellanstadieålder fyller luften med tjut, pladder och svordomar. De är utrustade med glasburkar, hinkar och håvar. De ska fånga småfisk.

Nu börjar jag känna av att jag sovit dåligt. Jag nickar som änderna, men utan att veta varför. Jag borde sova lite.

Istället hämtar jag upp V, åker hem, handlar och förbereder middag för familjen inklusive A och L. Vi har en riktigt trevlig kväll, trots att gasolen till grillen är slut – L får steka karrén istället.

I natt behöver jag inte fundera över var K och T är någonstans. Jag hör K snarka i sitt rum, och T är ( även om det är trist) hemma hos sig.

Life is a pleasure game, right now.

"Välkomna nästan allihopa"

2010-08-16T14:15:00.004+02:00

Igår tittade jag faktiskt på TV en stund, innan jag fick tummen ur och gick och la mig. Det händer allt mer sällan. Lusten att ödsla tid på TV-program försvann i och med att Dallas lades ner 1993.

Skämt åsido – jag är glad att jag fastnade i fåtöljen. Av två skäl:

Av en slump fick jag se ett riktigt, riktigt välgjort och tankeväckande program på UR (se inläggets rubrik), som jag nu vet att jag skulle ha varit mycket ledsen över att ha missat. http://www.ur.se/id/153483
Jag fick till viss del ändra den stenhårt förankrade uppfattning jag hittills haft om Jan Guillou. Det svider att erkänna det, men han visade sig ha bra sidor också.

Det är snart val i Sverige. Nu ska vi gå man ur huse och kraftfullt markera hur vi vill att framtiden ska se ut. Framtiden i ett Sverige, där riktningen till stor del bestäms av rubrikkunskaper, individuella preferenser, rädslor och känsloladdade cykelställsfrågor.

Är jag elak nu igen? Snobbistiskt intellektualiserande kanske?

Vi har kommit så långt i vårt samhälle. Vi har städat och skurat i de mörkaste garderoberna, kastat ut gammalt skit från Fattig-Sverige, sett till att ”vem som helst” kan gå på Universitetet, maten finns i hyllorna i affären och nu kan vi somna om i trygg förvissning att det inte finns några stora drakar kvar att slåss mot. Vi ställer in svärden i vapenhuset och kan inte för ett ögonblick tro på, att Ådalen -31 skulle upprepas.

Då får vi slåss för frågor som ”Vilket parti hatar muslimer mest”, eller ”Vilket parti är mest för motorsport” eller ”Vilken politiker har den trevligaste dialekten”.

Snälla, snälla, snälla… Höj blicken den här gången. Bredda perspektivet. Lyssna på McDonalds informationsdirektör i programmet jag länkade till.

Man får till och med (nästan) ändra åsikt lite grann om McDonalds. Nu börjar det bli spännande i valrörelsen….

Mot slutet....

2010-08-15T15:04:00.002+02:00

Nu haltar semestern in på upploppet. Det går trögt, skavsår och utmattning verkar ha drabbat den.
Jag sitter på altanen och håller envist och krampaktigt kvar den flämtande lågan, hejar på och vägrar ge upp.

Jag vill inte ge upp känslan av att kunna styra min egen tid, kunna välja ohämmat bland timmar och minuter. Jag vill framkalla känslan av att när som helst - oavsett tid på dagen - kunna sitta ner i solen och äta jordgubbar med skivad parmesan och dricka kallt, vitt vin. Ändå vet jag, att när den här dagen är över, så är det oundvikligen dags att ställa sig i startblocken igen.

Gårdagen bjöd på tropisk värme hos mig. Stapeln stannade på 31,5. På norrsidan, alltså. Hur det såg ut på andra sidan huset orkade jag inte ens ta reda på. Under de sista skälvande timmarna borde jag ha rest på mig och sett till att fixa allt det där som jag inte gjort klart under semestern. Jag borde ha städat, till exempel. Jag borde ha ...... Suck. Allt jag åstadkom var utflykten till återvinningen med alla berg av tomma pizzakartonger, fiskbulleburkar och PET-flaskor.

Det var för varmt för allt annat. Det får bli den sista semesterkvällens pyssel, i stället.

Och ännu en stund vill jag hålla kvar illusionen av att ha gott om tid för sån’t.

Sommarens konklusion

2010-08-13T03:05:00.001+02:00

Sommaren har varit en orgie i beteendevetenskaplig metodträning. Jag skulle vilja skriva massor. Men jag nöjer mig med att konstatera, att jag vill ha en ny kamera.

Eller nya glasögon?

En noshörning i Stockholm

2010-07-18T11:05:00.001+02:00

En gång för flera år sedan såg jag en dokumentär på TV om en nationalpark i Zimbabwe. Trots protester och fängelsehot valde parkvakterna att skjuta skarpt de få gånger de lyckades spåra och fånga tjuvjägare. För dem var det självklart.

Intervjuaren var dock upprörd, och undrade hur de kunde rättfärdiga att avliva en människa på rot utan rättegång. Parkens föreståndare uttryckte grunden till aktionerna som:

- Vem har bestämt, att en lagbrytande människa är mer värd än en betande noshörning?

Jag minns att min reaktion var odelat positiv.

Idag läser jag i Svenska Dagbladet att exemplet följs i nationalparken Kaziranga i Indien. Jag lär få skit för att jag säger det, Men ”Heja på bara! Fler militanta parkvakter åt folket!”

På en bild i artikeln lufsar en noshörning över en torr plätt på väg mot ett snår av savanngräs som vajar gulbrungrönt och snustorrt i den Assamitiska hetluften. Det slår mig att likheten mellan noshörningen och mig inte bara är utseendemässig:

- Jag är utrotningshotad (jag håller hastighetsbegränsningarna när jag kör bil)
- Jag har ett intellekt som är aningen enkelspårigt och trögt
- Jag ser dåligt
- Jag har en tendens att försvara mig, fast jag inte behöver

Dessutom – min gräsmatta ser precis ut som noshörningens promenadrunda. Det står en kaskad av damm och boss runt sandalerna numera, när jag går ut i trädgården. Även efter den minimalaste promenad därute är det som om man stått och tröskat en hel dag. Innanför kläderna kliar och sticker det och man får skyffla upp agnarna från golvet efter duschen. Ack ja. Jag har länge tänkt att ringa en rörmokare, så att jag får vattenutkastaren lagad, så att jag kan koppla på slangen och vattna i trädgården. Kanske skulle min savann må bättre då.

Ingen Fiat Uno, inte...

2010-07-12T18:04:00.001+02:00

I de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna, sägs det.

Idag kunde jag göra om uttrycket en aning:

"Vid den lantligaste Statoil-macken syns de vräkigaste bilarna!"

Skulle bara tanka lite, men fick en överjordisk synupplevelse på köpet:

Ganska maffigt, eller hur?

Men var får man plats med resväskorna, kaninburarna och alla matkassar vid storhandlingen på ICA Maxi?

Semestertider

2010-07-11T23:46:00.001+02:00

Semester – som en logdans. Vilka är panelhönorna? Vilka sitter med handväskorna i knät?

I det villaområde jag bor i så är det jag.

Alla åker på semester. I nian är de borta 3 veckor. Gotland. Vattning.
I sjuan är de borta sex veckor. Postlådan.

Jag sitter med två handväskor medan de andra dansar. Tänk om jag hade kunnat säga: ”Nej, tyvärr, jag är uppbjuden de närmaste 8 danserna!”

Men det är jag ju inte. Jag ska vara hemma. Jag åker ingenstans. Jag tar alla handväskorna. Och postlådorna.

Jag jobbar ju. Men med svensk högsommar och värmebölja på det, så blir det lite ”Arbetsplats á la Morticia Adams”.

Och det är inte fy skam.

Alla ni som dansar på logen och lämnar handväskorna till mig: Den sista nattbrisen rör om i stearinljusens flämtande låga och förvandlar excel-dokument till woodoo-circles beyond perception.

Det ni.

Vad är viktigt i livet?

2010-07-11T01:11:00.001+02:00

Vad irriterar du dig på? Människor som stannar framför bankomaten och läser kontoutdraget och glömmer att en hel kö bakom dem väntar på att få komma fram? Människor som stannar mitt i strömmen för att titta i skyltfönster? Bilisten framför dig som inte vet var han ska svänga av utan måste läsa karta på motorvägen? Alla som stannar direkt utanför tåg- och bussdörrarna för att orientera sig? Folk som säger ”jag och Pelle” i stället för ”Pelle och jag”?

Sätt dig ner och gör en lista över dina hook ups. Ring mig sedan, så ska vi jämföra.

Vet du vad jag irriterar mig på?

Ingenting.

Vet du vad jag störs av? Låt mig berätta.

Jag störs av människor som gör saker utan eftertanke. Som utan att reflektera gör andra illa. Människor som följer den första tanke som dyker upp i deras inskränkta lilla pannlob utan att relatera den till omgivningen. Människor som flyr från de vardagliga problem som vi alla ställs inför därför att det innebär en insats, ett arbete, en hantering från deras sida. Människor som konsekvent lägger effekterna av sitt eget handlande i knät på någon annan – som med andra ord ”skyller ifrån sig”.

Varje konstellation – arbetsplats, familj, skolklass, kamratgäng, föreningssammanslutning – kräver samverkan. Ge och ta. Tänka först, handla sedan. Samspel. Tänka på hur andra uppfattar det jag gör, det jag ger ut, det jag verkar för. Allt kräver smidighet, storslalom, vilja att ingå.

Varje konstellation - arbetsplats, familj, skolklass, kamratgäng, föreningssammanslutning – kan ge mig något tillbaka om jag spelar mina kort rätt. Jag kan få trygghet, kärlek, skydd, försörjning, stöd.

Att spela sina kort rätt är absolut inte att kasta skit i ansiktet på alfa-hannen/honan i gruppen, oavsett vilken konstellation vi är i. Det är snarare tvärtom, typ. Att värna om lojaliteten – oavsett vilken konstellation – är däremot raka spåret framåt.

Att leva med tonåringar är att leva i en konstellation där man ständigt utsätts för illojalitet. Där man ständigt blir utsatt för ”handla först och tänka sedan”. Den mängd skit man får kastat i ansiktet, den brist på samspel som man får dras med – den borde göra att man abdikerar från försörjningsplikt, skydd och kärlek.

Men det gör man inte. För man hoppas hela tiden att det ska vända. Att de ska förstå att man är människa, att man har känslor. Att man blir ledsen.

I det vardagliga perspektivet så går det därför inte att irritera sig över andra människors egenheter. Det blir bara så platt.

Låt tanterna kolla sina kontoutdrag precis genast i bankomatkön. Låt turisterna stanna på stället i folkhavet på Drottninggatan. Låt folk ha sina fjuttiga små åsikter om världsekonomin.

Jag har annat att försöka ro iland.

Jag är livrädd....

2010-07-10T20:12:00.001+02:00

Den 19 juli går jag på semester.

Vadå, tänker du. Det är väl inget att vara rädd för. Det är ju bara trevligt.

Jodå, det vet jag nog. Men jag tittar på klart.se och ser att i slutet av nästa vecka kommer regnet och mycket svalare temperaturer svepande in över landet. Det är det som gör mig rädd.

Jag har gått med hjärtat i halsgropen ända sedan värmen kom som ett yrväder – dock utan Höganäskrus i rem runt halsen.

Det är som om jag tassat på tå för att inte störa vädret. Jag har försökt förbruka så lite som möjligt av det för att det ska räcka länge, länge. Jag har hållit mig inomhus för att inte slita på luften, liksom.

Trots allt jag gjort, allt jag försakat, så verkar det nu som om det ändå tog slut. Lagom till min semester.

Skit också. Jag hade kunnat roffa åt mig mer – min beskärda del – medan det fanns här.

Sacrifice without reward.

Det är mitt öde det.

We are all the winners....

2010-07-07T20:38:00.001+02:00

Joey ”Jaws” Chestnut, 27, vann 150 000 SEK i New Yorks årliga tävling för varmkorvätande efter att ha slukat 54 varmkorvar med bröd inom loppet av tio minuter – utan att kräkas.

Den forne mästaren Takeru ”Tsunami” Kobayashi , 32 - slog den nye regenten på käften och vann några fria nätter på Hotel Custody. Med sig in i ”The Chamber of Remorse and Consideration” tog han minnet av forna segrar, bland andra sväljandet av 57 kohjärnor inom loppet av 15 minuter och 41 hummersmörgåsar på tio minuter.

Medlemmarna i Hästsportnäringen försöker vinna tillbaka 10 % ur senaste lönebudet från mäklarna. Förhandlingssammanbrott kan innebära att strejk utbryter.

Strejken kan tvinga Sveriges näst största travtävling att ställa in, Stochampionatshelgen, som körs på Axevalla den 23 till 25 juli. Därigenom har hundratusentals svenskar möjlighet att vinna tillbaka lite av sin privatekonomi genom att reducera spelförlusterna.

Eva Pettersson, 37, bytte bilförsäkring och tjänade 7000 SEK per år.
Örjan Larsson, 32, sålde bilen och tjänade 11 000 SEK i månaden, trots att han köpte ett årskort på SL.

Åh, vad jag älskar alla dessa win-wins.

Ska försöka hitta någon i min egen tillvaro också. Det lättar upp, liksom.

Vår plats på jorden...

2010-07-05T15:40:00.001+02:00

Vi åkte till Paradiset på jorden.

I en Rolls Royce Silvershadow från 1973 vindlande vi oss fram i några få kilometer i timmen utmed dalavägarna - upp till Björkberget i Leksand. Med milsvid utsikt över Stor-Siljan åt vi torkad skinka, melon, salami och drack vitt bubbelvin, kylt i riktig ishink – inte något plasttjafs här inte.

Ett fantastiskt dubbelrum, där rosor väntade tillsammans med jordgubbar i choklad och rosa bubbel, fick vi kalla ”hem” för ett dygn. Vi bytte vördnadsfullt om till middagskostymering och tassade ner till restaurangen.

”Pommes frites” på Insjöns Hotell betyder inte friterade snålpinnar av mosat potatis. Det betyder frasiga, gyllenbruna, ojämna stavar av potatis som i myllan vuxit sig lika stark och robust som de dalkarlar som marscherade ner till Stäket år 1743.

”Fläskfilet Medium” betyder inte gråröd köttbit i sås. Det betyder en väl tilltagen utstyckning med rosa kärna, mör som en smörkuse i rumstemperatur.

Kriget om huruvida det passade bäst med Ripasso eller Six Tonner hade i slutändan ingen betydelse. Båda vinerna hade samma kvalitet.

Under och efter middagen hade vi nöjet att underhållas av Sveriges bästa coverband, Nomen Nescio.

Vilket dygn. Vi hittade en pärla, och den ska vi vårda.

Miljöbalkens nionde paragraf

2010-06-30T11:32:00.002+02:00

Vad har vi svenskar egentligen för syn på våra liv och vår omvärld? Ibland blir jag orolig, utmattad, besvärad och besviken över bristen på proportioner.

Jag läser i dag i DN om begreppet "Olägenhet för människors hälsa". Ett begrepp som var tänkt att förhindra aktiviteter i miljön som potentiellt skulle kunna vara farliga för människan. Nu används den (som jag ser det) också i ytterst söndertolkat skick i stället för den gamla vikingaseden "Öga för öga, tand för tand".

Här är några exempel:

Flaggskuggan
Grannarna klagar på flaggans skugga och på ljuden från linan. Inspektörerna som skickas ut konstaterar, att flaggskuggan omfattas av miljöbalken. Länsstyrelsen beslutar att paret inte får flagga mer än fem dagar i månaden.

Barnstoj
En man bor intill en lekplats, och blir störd av stojet och de bollar som hamnar i hans trädgård. Kommunens miljö- och hälsoskyddsavdelning sätter upp nät för att skydda mannens tomt, men vill inte flytta fotbollsmålen. Mannen överklagar då till länsstyrelsen. Ärendet går slutligen vidare upp till miljödomstolen, som grubblar över fotbollsspelandets allmänna miljöhot och drar slutsatsen: ”Kraftiga och återkommande störningar från lek och idrott kan påverka människors psykiska välbefinnande.”

Komposten
Den lilla kompostlådan ligger för nära, tycker en granne och klagar. Ärendet passerar kommunens samhällsbyggnadskontor, miljö- och byggnadsnämnden, länsstyrelsen, miljödomstolen och miljööverdomstolen, Naturvårdsverket och Sveriges lantbruksuniversitet. Miljööverdomstolens beslutar till slut att komposten måste flyttas fem meter. Skälet: För att det går att flytta den (inte för att den bryter mot lagen).

Vindkraftverken
Fyra grannar på Öland går samman och tar till miljöbalken för att stoppa byggandet av fyra vindkraftverk, med motiveringen att kraftverken kommer att förstöra både utsikten och det traditionella kulturlandskapet. Miljödomstolen konstaterar att vindkraftverk är att betrakta som miljöfarlig verksamhet och Länsarkivarien menar att det saknas ”ett strukturellt samband mellan vindkraftanläggningen och det omgivande landskapet”. Domen blir att vindkraftverken inte får byggas. Beslutet att ge tillstånd upphävs.

Men vad är det här? Varför blir det så här? Var tog de få hjärnceller som överlevde miljögifterna vägen? I Bangladesh strejkar textilarbetarna för att få mer än 250 kronor i månaden i lön, eftersom deras barn dör av mat- och medicinbrist. Här ägnar sig hela rättsapparaten åt mätningar, utredningar och beslut om huruvida en flaggskugga kan vara en olägenhet för människors hälsa.

Ge er nu, för Greve Säck. Annars kommer den sista ynkliga resten av respekt för systemet att försvinna i en ljudlös liten puff.

Vill du ha perspektiv i tillvaron?

2010-06-28T20:48:00.001+02:00

Läs den här:

MEN HÖR VAD JAG SÄGER: LÄS-DEN- HÄR!

Braking up

2010-06-28T18:13:00.002+02:00

Jag gjorde det.

Jag tog klivet idag. Rakt ut i något jag inte har en aning om vart det ska leda. Rätt ut i obruten mark.

Jag lämnade in min uppsägning och byter spår.

Det känns som om en tung ryggsäck lyfts från mina axlar. Jag känner mig ny – obrukad. Rädd, otrygg och bestämd.

Samtliga goda förutsättningar för en nystart, eller hur?

Några som verkligen skulle må bra av att ta klivet ut i det okända - ut i det "vilda" - är journalistkåren. Hur länge ska vi behöva "njuta" av enbart två nyhetsområden? Och hur länge ska de betraktas som "nyhetsområden"?

Jag pratar förstås om kronprinsessparet och fotbolls-VM.....

2010-06-24T00:15:00.001+02:00

Man får vara försiktig, så man inte åker dit för stämpling.....

Saturday night's alright for fighting...

2010-06-19T23:07:00.002+02:00

Idag har jag genomlevt och hanterat en av de större pucklarna i närtid: äldsta dotterns utflytt. Hon har i tre år gått på internatskola, och de sista 1,5 åren har hon bott i delad lägenhet i ett litet samhälle utanför skolan. Nu kommer hon hem igen.

Jag har burit möbler, kört till soptipp (förlåt: återvinningscentral), skrubbat och skurat. Men framför allt: jag har upplevt en ”springflytt”.

- Det är lugnt, sa hon. Det är inte så mycket kvar.

Så när vi kommer dit tror man ju, att här är bara lite finlir att pyssla med. Jo, tjena!

Inget packat. Inget att packa i. Jag har burit pyttesmå plastpåsar från H &M med diverse odefinierat pyssel i, svarta sopsäckar med kläder, sängkläder, bestick, DVD:er….. In i bilen med allt, och tjopp iväg bara….

Springflytt. Men vi har haft roligt. Skrattat mycket. TV:n stod på och prinsessbröllopet kommenterades mellan skurhink och färdigssallader.

Jag är väl inte känd för att ha roligt i onödan, men det är härligt att vara bland likasinnade. När kommentatorn på TV sa (apropå värmen i Storkyrkan) att ”det finns en vattenflaska under gästerna”, så kunde jag inte låta bli att högt uttrycka min besvikelse (och förundran) över att det fanns så lite vatten till 1200 gäster.

Till min stora förvåning och glädje hade mitt städteam samma humor som jag.

Men nu är allt som skulle till tippen borta, allt som skulle med hem är hemma. I morgon åker vi ner för att slutföra städningen.

I kväll njuter jag bara av att ha haft roligt samtidigt som jag har gjort nytta. Hur ofta kan man göra det?

Lilla My på 50-sträcka....

2010-06-18T20:32:00.002+02:00

Jag tillhör ett utrotningshotat släkte. I alla fall i Stockholmstrakten.

Hör nu och häpna: Jag håller hastighetsbegränsningarna.

Japp, så är det. De enstaka tillfällen som jag inte gör det orsakas antingen av att jag tittar mig för mycket runt omkring och gasfoten blir för tung, eller också har jag någon sölkorv framför mig så att jag inte kommer upp i stipulerad hastighet.

Men annars så.

Jag känner mig ensam. Idag har jag vid flera tillfällen blivit fingerpekad åt på 50-sträckor, omkörd på 30-sträcka och tutad på på 70-väg. Och jag blir förstås förbannad och skäller tillbaka. Genom vindrutan. Osäkert om det har någon annan effekt än att jag känner mig världsbäst på att köra bil och moraliskt överlägsen alla med- (mot)trafikanter.

Men jag ger mig inte. Jag kör som det står på skyltarna.

Skälet är naturligtvis att jag inbillar mig att det finns en anledning till att skyltarna sitter där de sitter. Men det finns faktiskt en annan – nästan viktigare – orsak till mitt förfärliga beteende.

Jag har inte råd med böter. Min privatekonomi tillåter inte att jag bidrar till statskassan med upp till fyra tusen kronor. Näpp. Jag vet roligare saker att göra för de summorna.

På tal om att roa sig – mina tonåringar sitter i soffan och tittar på gamla DVD:er med Mumintrollet och hans vänner. Det är väl inte böter på att ha uppfostrat sådana barn, undrar man oroligt….?

Dessutom skruvar jag lite på mig, för jag tycker att det jag från vardagsrummet hör av Lilla Mys attityd till omgivningen påminner mycket om mig själv i bilen.....

Tur att någon annan bloggar om viktiga saker:

2010-06-14T21:22:00.001+02:00

När jag växte upp, så började jag skolan.

Det var i den kommunala lågstadieskola som fanns närmast det hus jag bodde i. Så gjorde alla. Vi hade likadana skolböcker, likadana pennor, suddgummin och övningshäften. Sedan gick jag vidare till mellan- och högstadium, och så småningom till gymnasiet. Alla mina årskamrater gjorde det. Till samma skolor, i princip.

I skolan fanns det lärare som undervisade i matte, svenska, engelska och lite annat. Vi hade läxor i våra ämnen. Alla hade samma läxor.Vi skrev prov, och sedan fick vi betyg. Så lämnade vi skolan med slutbetyget under armen och det som tog vid var det som våra föräldrar lärt oss: Livet.

Idag hinner inte skollärarna lära ut matte, engelska, svenska och lite annat. De har ämnen som "Livskunskap", "Etik" och annat på schemat, så matten, svenskan och engelskan (och det där lilla andra) får jag sköta vid köksbordet.

Jag som knappt orkade över Godkänt-strecket i matte...

Livskunskap och Etik - det föreläser jag med bravur här hemma - men matten grejar jag inte. Så mina ungar får finna sig i "Det Sociala Arvets" kraft och leka med humanisterna i framtiden. Back to the Good Ol' Days, med andra ord.

Inte nog med att jag ska ansvar för sånt där (med undermålig kvalitet) - nu ska ansvaret för fondplaceringen av mina pensionspengar också ligga på mig. Jag som alltså inte fattade ett jota under mattelektionerna och inte vet vad hedgefonder är för något, eller knappt kan stava till räntebärande papper eller avkastning.

Nu har politikerna kommit på ett nytt sätt att avhända sig ansvar för livets framtid:

Ge lagstiftningsmandatet till Den Fria Marknaden!

Jamen, va faaan....?

http://marknadsbacken.wordpress.com/2010/06/09/enfaldige-eskil-gor-det-igen/

Dagens Rätt

2010-06-14T14:02:00.002+02:00

Så har studentfirandet ebbat ut. Fredagens äventyr i Nyköping med utspring och fordonskortege skulle jag kunna skriva en hel bok om. Fylleri, glaskrossning och buskagekräkning hör väl till antar jag, men när ungarna hänger över flakräckena och spyr okontrollerat ner i gatan och leende mormödrar och fastrar vinkar och fotograferar från trottoarerna – då fick jag en känsla av absurditet där jag stod.

När den jättelika John Deer-traktorn med min unge och hennes klass kom, och jag kunde konstatera att hon var skapligt snygg och nykter – då erfor jag en stor tacksamhet.

På lördagen firade vi hemma på altanen med ”alla vi känner” och storebror vid grillen. Vädret var inte riktigt på vår sida, men ingen klagade. Det positiva var ju att vi inte behövde irritera oss på myggen – den hade svepts iväg av snålblåsten!

Och dagens rätt blir en rubrik i DN:

”Wayne Shorter håller i längden”

Sjung om....

2010-06-10T13:23:00.001+02:00

De sista skälvande timmarna av mitt gamla liv är här.

I morgon tar den första av mina ungar studenten. Utspring, lastbilsflak, skylt….

Skylt, ja. Den höll nästan på att aldrig bli. Hade det inte varit för två kamrater (en med tänk och en med handlingskraft och kontakter), så hade jag kanske fått stå med ett ihopfällt paraply med en svensk flagga uppträdd på spetsen och viftat med skammens rosor på kinderna.

En annan sorts skam kan jag känna när jag läser DN:s artikelserie om mobbing på arbetsplatser. Hur enfaldigt och ytligt problemområdet bemöts i svenskt arbetsliv är ofattbart. Vi håller de värderingar vi påstår oss värna om – demokrati, lika rättigheter, fair play - högt i vårt samhälle. Men när vuxna människor blir behandlade som skit under skorna på jobbet – då tittar vi bort. Vad är det vi inte klarar av i detta? Vad är det som gör att vi går i baklås – arbetskamrater, arbetsgivare, domstolar – alla blundar.

Om mina ungar tycker att de haft det grinigt i skolan med oförstående lärare, verklighetsfrånvända rektorer och elaka skolkamrater – då undrar jag vad de ska tycka när de kommer ut i arbetslivet och kanske måste se vuxna agera som högstadieelever och chefer som kryper under radarn för att slippa ta ansvar.

För en kort stund sluter jag ögonen och försöker föreställa mig hur det skulle vara att sitta ensam vid lunchbordet, att höra arbetskamraterna prata om sina helger men aldrig fråga mig, att tystnaden breder ut sig som en ogenomtränglig mur när jag går genom landskapet till mitt skrivbord. Hur det skulle kännas att mina kollegor gömde mitt arbetsmaterial, förstörde mina resultat eller spred lögner som påverkade mitt förtroendekapital i organisationen.

Jag kan inte föreställa mig. Men jag mår illa när jag försöker.

Låt min nybakade student slippa uppleva sådana arbetsplatser. Låt henne få fortsätta tro, att det bara är omogna barn som bär sig illa åt; att vuxna människor använder sin kreativitet på annat sätt.

Låt henne tro på att ”den ljusnande framtiden” är hennes.